Upplösningen, hemkomsten och första mötet med The Scooter Badger!

Utöver oflyt tycks vår familj ha en dragelse till att finna de allra mest långsökta och komplicerade förklaringar till saker och ting. Vilken tur då att man har erfarna husvagnsägare till grannar som kan bidra med lite nya perspektiv.

För nej, vi hade inte låst in bilnycklarna i bilen. Bilen låstes av misstag, men vi hittade tillslut nycklarna i pappas ficka, av alla ställen... Vadå, "leta på det troligaste stället först"? Och missa allt spännande? Nää.

Det var en lättad, om än generad, pappa som plötsligt fiskade upp nycklarna ur shortsen, och när vi alla såg vad det var för något var tystnaden total i husvagnen. Alla var förstummade. Ett obetalbart ögonblick. Och med en plötslig, brinnande längtan efter att komma hem satte vi oss i bilen och körde och körde och körde. Strax innan midnatt var vi äntligen framme i Ekbacken.

Men! Självklart kunde vi ju inte avsluta denna resa på det sättet. Hur skulle det se ut, ett lyckligt slut? Det skulle ju vara som att det var någon annan som kom hem. Det måste ju kännas att det är just vår familj som avslutar sin husvagnssemester. Så vi såg till att backa in i en sten på uppfarten. En stor, sprucken buckla längst bak på husvagnen - det kan väl tjäna som ett fint litet minne av resan? Mycket passande, tyckte vi. Särskilt om vi ska sälja vagnen nu...

När vi skulle pallra oss in i stugan och omedelbart slockna i våra mjuka, sköna sängar hejdade vi oss på altanen. Ett mycket mystiskt ljud hördes nerifrån själva ekbacken. Det var ett enträget, skrapande ljud. Första tanken var på ett djur som skrapade med klor på ett träd, men det var på något sätt ett alldeles för kraftigt ljud. Man såg inget i mörkret. Vi lyste med en ficklampa, men ljuset räckte inte till.

Alla utom mamma och hunden (som uppvisade en anmärkningsvärd nonchalans inför det hela) gick ned i backen för att se efter vad det kunde vara (med bultande hjärta, bör tilläggas, för vad det än var så lät det som att det var stort och åtminstone hade välfungerande klor). Vi krånglade oss över stängslet och insåg att ljudet kom ifrån pappas presenningtäckta snöskoter. Det lät som att något djur satt fast inuti den. Pappa smög sig närmare med ficklampan, med mig och brorsan på behörigt avstånd. Plötsligt hojtade pappa till, ropade att det var en grävling, och alla rusade vi skräckslagna tillbaka mot stängslet och formligen kastade oss över på den säkra sidan. I ögonvrån såg jag en mörk skugga lämna skotern.

Vi tyckte alla att The Scooter Badger! verkade vara en cool snubbe. Tänk bara - när familjen är borta smyger han sig fram om nätterna och leker skoterknutte. Jag kunde riktigt se honom framför mig med solbrillor på nosen och tassarna på styret... Tyvärr krackelerade min bild av The Scooter Badger! när pappa imorse meddelade att han hade hittat en bikupa i skotern. På något sätt låter The Hungry Badger! inte riktigt lika tufft...

Idag är det tvätt på schemat. Sortera, tvätta, hänga, vika, sortera, tvätta, hänga, vika... Och packa. Visserligen kom jag hem ifrån västkusten igår, men det hindrar mig inte från att åka dit igen imorgon. Det är min smala lycka att jag råkar tycka om att åka bil.

Dåså, en 40-graders kulörtvätt tvättad och hängd, en 60-graders kulörtvätt i tvätten. Bara två vittvättar kvar sedan, och en himla massa torkande... vilket tvätten lyckligtvis fixar på egen hand.

/z.flygh