En livsnjutares bekännelser

Idag blev jag kallad livsnjutare. Man kan bli kallad värre saker. Som i fredags till exempel, då jag blev kallad Skit-Zandra av en kille jag inte ens känner. Bara för att jag hade glömt bort hans namn. Jahaja, säger jag.

Tanken på mig själv som en livsnjutare känns då bättre, både till passformen och associationsmässigt. Jag har genomgått något av en förändring - för att inte säga en serie förändringar - på sistone, som i grund och botten går ut på att jag nu i större utsträckning gör sådant som jag tycker är roligt. Det låter kanske inte särskilt nyskapande eller unikt, men för mig är det lite nytt.

Spontaniteten har stigit i kurs hos mig och har nu fått en lätt upphöjd ställning i mitt liv. Den har blivit lite av idealet. Att hoppa på saker som verkar roliga, även om de inte är planerade, att prioritera ett gott skratt framför saker som inte renderar några skratt alls, att säga ja till mig själv när jag ber riktigt fint om något.

"Det finns omtentor, men inga omfester", har jag läst någonstans, och det är lite det jag går efter. Nu är det kanske inte främst fester som lockar mig, men principen är densamma. "Jag har två böcker att läsa till imorgon. Det har jag inte gjort. Ojoj... Hm, en nybörjarkurs i folkdans börjar ikväll. Folkdans? Ja, varför inte?"

Jag har verkligen inte tid med en aktivitet till. Verkligen! Norrlands, kompisar och så aikido tre gånger i veckan... Studierna ramlar mellan stolarna redan där. Men... Jag vet inte, jag vill nog ha lite folkdans i mitt liv också. Det skulle passa in, på något sätt.

Och så finns det en röst där som säger att jag ändå inte skulle ha ägnat de där två timmarna på måndagskvällen åt att plugga - och det är en röst som kan alla retoriska knep. Och den har ju rätt också. Jag pluggar ändå inte, så varför inte göra något roligt av tiden? Vad konsekvenserna än blir så är det högst osannolikt att jag skulle dö av dem. Och allt man inte dör av kan man genomleva. Per definition. Alltså är det fritt fram att göra det man vill göra. Eller hur? Bara man sedan accepterar utfallet och vet att man har sig själv att skylla (eller tacka!). Vet att man själv har gjort det valet.

Och det var alltså så det kom sig att jag började med folkdans. En gång i veckan. Jätteroligt. Kanske inte i klass med aikidon, men ändå helt rätt. Otippat, inte minst.

Kalla mig gärna livsnjutare, för vid ett vägskäl kommer jag alltid att vända näsan åt det håll skratten kommer ifrån. På det sättet trivs jag. Konsekvenserna möter jag när de hinner ifatt mig.

... Kalla mig däremot inte Skit-Zandra.

/z.flygh