...
Andra steget i min återanpassning till verkligheten blev att åka ner på stan och köpa en kalender. En privat kalender. Inte att fylla med scheman över vem som jobbar när i caféet eller listor över vad som måste beställas till dagen därpå, utan förhoppningsvis en kalender fullspäckad med fikor med kompisar, aikidopass, mysmiddagar och en och annan föreläsning.
Jag måste dock erkänna att det första och hittills enda jag har skrivit upp i kalendern är ett arbetspass på Norrlands...
Jaja. Små steg var det.
/z.flygh
fredag 30 december 2011
torsdag 29 december 2011
Rehabilitering, dag 1
...
De senaste fem månaderna har jag levt i en bubbla innehållandes Norrlands och inte mycket annat. Nu har bubblan spruckit, och med ens inser jag att jag måste ta tag i verkligheten. Det är inget man gör på en dag, utan nu börjar rehabiliteringen, återanpassningen till ett vanligt liv där man måste handla och laga mat själv, boka tvättider istället för att köpa nya underkläder hela tiden, umgås med sina vänner och fundera över saker såsom studier och ekonomi.
Förhoppningsvis står jag stadigt på jorden igen inom en vecka.
Dagens uppdrag blev att inventera mina lager. Och det låter kanske som att jag fått ett återfall och maniskt åkt ner till nationen för att göra veckoinventeringen, men icke! Istället tog jag mig an mitt alldeles egna, privata frysfack (vilket går tio gånger snabbare att inventera än stora frysen på Norrlands, och är en mycket behagligare upplevelse då man slipper gå in i frysen).
Mina nedfrysta tillgångar uppgår till:
2 majskolvar
6 påsar med köttbitar i olika storlekar märkta "random kött"
1 påse med små köttbitar märkt "jätterandom kött"
1 påse crabsticks som mystiskt dök upp någon gång förra året. Jag gillar inte ens crabsticks.
1 kycklingfilé
2 baconförpackningar
2 brödbitar
1 halv falukorv
samt 1 påse med något brungrått som måste tinas före identifiering
Det kunde ha varit värre... Nästa steg i rehabiliteringen blir väl kanske att våga sig till en mataffär och fylla på förråden något. Men inte idag. Nu ska jag belöna mig för mina frysinventeringsframgångar med lite glögg och en trevlig film. Man måste ta det i små steg.
/z.flygh
De senaste fem månaderna har jag levt i en bubbla innehållandes Norrlands och inte mycket annat. Nu har bubblan spruckit, och med ens inser jag att jag måste ta tag i verkligheten. Det är inget man gör på en dag, utan nu börjar rehabiliteringen, återanpassningen till ett vanligt liv där man måste handla och laga mat själv, boka tvättider istället för att köpa nya underkläder hela tiden, umgås med sina vänner och fundera över saker såsom studier och ekonomi.
Förhoppningsvis står jag stadigt på jorden igen inom en vecka.
Dagens uppdrag blev att inventera mina lager. Och det låter kanske som att jag fått ett återfall och maniskt åkt ner till nationen för att göra veckoinventeringen, men icke! Istället tog jag mig an mitt alldeles egna, privata frysfack (vilket går tio gånger snabbare att inventera än stora frysen på Norrlands, och är en mycket behagligare upplevelse då man slipper gå in i frysen).
Mina nedfrysta tillgångar uppgår till:
2 majskolvar
6 påsar med köttbitar i olika storlekar märkta "random kött"
1 påse med små köttbitar märkt "jätterandom kött"
1 påse crabsticks som mystiskt dök upp någon gång förra året. Jag gillar inte ens crabsticks.
1 kycklingfilé
2 baconförpackningar
2 brödbitar
1 halv falukorv
samt 1 påse med något brungrått som måste tinas före identifiering
Det kunde ha varit värre... Nästa steg i rehabiliteringen blir väl kanske att våga sig till en mataffär och fylla på förråden något. Men inte idag. Nu ska jag belöna mig för mina frysinventeringsframgångar med lite glögg och en trevlig film. Man måste ta det i små steg.
/z.flygh
tisdag 6 december 2011
Om leveranser
...
Idag fick jag allt jag hade beställt.
Och inget jag inte hade beställt.
En timme för sent, men ändå.
Woah.
/z.flygh
Idag fick jag allt jag hade beställt.
Och inget jag inte hade beställt.
En timme för sent, men ändå.
Woah.
/z.flygh
söndag 4 december 2011
En ny sorts trötthet
...
Imorgon är det måndag. Då har jag två veckor kvar som Cafémästare på Norrlands nation. Jag önskar att jag kunde säga att det känns sorgligt och att jag kommer att sakna det här nationslivet till tusen, men det kan jag inte. Sorgen och saknaden kommer nog att komma tids nog. I februari kanske. Kanske kommer jag i februari sitta och ha akutångest över C-uppsatsen i svenska. Kanske kommer jag vara genomtrött på tentaplugg och seminarier och sakna lek, gasker, kakbak och allt vad det är att vara Klubbverkare. Men inte just nu. Just nu är jag trött.
Och jag är trött på ett helt nytt sätt. Det är en trötthet som inte försvinner av ett par nätter med 8 timmars sömn. Jag sov 14 timmar i natt. Jag vaknade utsövd, så utsövd man kan bli, men jag är fortfarande trött. Det är en trötthet som bottnar i att man är på nationen sju dagar i veckan, och i att man är där också när man inte är där rent fysiskt. När jag cyklar hem på kvällen funderar jag på om jag har tinat tillräckligt mycket bröd till morgondagens frukost. När jag står i duschen funderar jag på om jag verkligen kom ihåg att beställa ost och om 18 kilo crème fraiche verkligen är tillräckligt mycket för lördagsfikat. När jag sover drömmer jag att jag tar betalt för kaffe av en aldrig sinande kö av kunder. Råd som: "Gå hem och sov, och tänk inte på Norrlands" hjälper inte. Jag har inte sömnbrist. Jag är bara utmattad.
Jag har haft så fantastiskt roligt och lärt mig så mycket under den här terminen. Jag är stolt och nöjd med det jag har gjort med min tid, och jag är väldigt tacksam för att jag har fått uppleva det här livet. Det liknar sannerligen inget annat. Däremot kan jag inte låtsas att jag inte är glad att det snart är över. Jag saknar min naturliga dygnsrytm. Jag saknar sovmorgonar. Jag saknar att kunna försova mig utan att världen går under. Framför allt saknar jag att vara ledig. Dagar utan förpliktelser. Dagar utan leveranser att packa upp, utan lunch som ska lagas med ingredienser som av någon anledning inte dök upp med leveransen, utan beställningar som ska göras innan klockan tre, utan fakturor och kreditnotor och utan lagerinventeringar. Dagar utan ansvar.
Jag är glad att det snart är slut. Jätteglad. Det tänker jag inte be om ursäkt för.
/z.flygh
Imorgon är det måndag. Då har jag två veckor kvar som Cafémästare på Norrlands nation. Jag önskar att jag kunde säga att det känns sorgligt och att jag kommer att sakna det här nationslivet till tusen, men det kan jag inte. Sorgen och saknaden kommer nog att komma tids nog. I februari kanske. Kanske kommer jag i februari sitta och ha akutångest över C-uppsatsen i svenska. Kanske kommer jag vara genomtrött på tentaplugg och seminarier och sakna lek, gasker, kakbak och allt vad det är att vara Klubbverkare. Men inte just nu. Just nu är jag trött.
Och jag är trött på ett helt nytt sätt. Det är en trötthet som inte försvinner av ett par nätter med 8 timmars sömn. Jag sov 14 timmar i natt. Jag vaknade utsövd, så utsövd man kan bli, men jag är fortfarande trött. Det är en trötthet som bottnar i att man är på nationen sju dagar i veckan, och i att man är där också när man inte är där rent fysiskt. När jag cyklar hem på kvällen funderar jag på om jag har tinat tillräckligt mycket bröd till morgondagens frukost. När jag står i duschen funderar jag på om jag verkligen kom ihåg att beställa ost och om 18 kilo crème fraiche verkligen är tillräckligt mycket för lördagsfikat. När jag sover drömmer jag att jag tar betalt för kaffe av en aldrig sinande kö av kunder. Råd som: "Gå hem och sov, och tänk inte på Norrlands" hjälper inte. Jag har inte sömnbrist. Jag är bara utmattad.
Jag har haft så fantastiskt roligt och lärt mig så mycket under den här terminen. Jag är stolt och nöjd med det jag har gjort med min tid, och jag är väldigt tacksam för att jag har fått uppleva det här livet. Det liknar sannerligen inget annat. Däremot kan jag inte låtsas att jag inte är glad att det snart är över. Jag saknar min naturliga dygnsrytm. Jag saknar sovmorgonar. Jag saknar att kunna försova mig utan att världen går under. Framför allt saknar jag att vara ledig. Dagar utan förpliktelser. Dagar utan leveranser att packa upp, utan lunch som ska lagas med ingredienser som av någon anledning inte dök upp med leveransen, utan beställningar som ska göras innan klockan tre, utan fakturor och kreditnotor och utan lagerinventeringar. Dagar utan ansvar.
Jag är glad att det snart är slut. Jätteglad. Det tänker jag inte be om ursäkt för.
/z.flygh
måndag 21 november 2011
Produktion och konsumtion en söndagskväll
...
Inatt drömde jag inte om Norrlands - tvångsledigheten håller helt klart på att ge konstiga effekter i mitt huvud. Jag drömde istället att någon hade knyckt allt jag hade i mitt frysfack utom en limpa. Jag har kontrollerat saken nu i vaket tillstånd och så är inte fallet. Det har snarare dykt upp saker där under de senaste månaderna. Och det är ju också en intressant utveckling.
I gårkväll bakade jag kanelbullar med små äppelbitar i. De blev väldigt goda. Jag har alltid svårt att behärska mig när det kommer till att hålla en vettig storlek på bullarna, så det blev inte jättemånga till att börja med, och efter att jag lyckats stoppa kanelbullar i nästan alla mina korridorsgrannar och deras kompisar så var det inte många kvar. Kanske femton. Fortfarande långt fler än vad jag kan äta upp själv. Så jag skrev en lapp i gårkväll där jag förklarade min situation ("Jag lider av kanelbulleöverskott. Snälla, hjälp mig lösa problemet.") och la den bredvid bullarna. När jag vaknade fanns det bara tre bullar kvar. De har sannerligen talang när det kommer till bullätande, mina korridorsgrannar. Och det är ju rysligt praktiskt - då kan man baka hur mycket som helst!
Och de bullarna var nog det enda produktiva som gårdagen resulterade i, annars var det en gråruggig söndag som till 75% tillbringades i sängen. Och det är ju visserligen jättetrevligt, men det känns ändå bra att kunna visa upp en kanelbulle och säga: "Titta, det här har jag åstadkommit idag!".
/z.flygh
Inatt drömde jag inte om Norrlands - tvångsledigheten håller helt klart på att ge konstiga effekter i mitt huvud. Jag drömde istället att någon hade knyckt allt jag hade i mitt frysfack utom en limpa. Jag har kontrollerat saken nu i vaket tillstånd och så är inte fallet. Det har snarare dykt upp saker där under de senaste månaderna. Och det är ju också en intressant utveckling.
I gårkväll bakade jag kanelbullar med små äppelbitar i. De blev väldigt goda. Jag har alltid svårt att behärska mig när det kommer till att hålla en vettig storlek på bullarna, så det blev inte jättemånga till att börja med, och efter att jag lyckats stoppa kanelbullar i nästan alla mina korridorsgrannar och deras kompisar så var det inte många kvar. Kanske femton. Fortfarande långt fler än vad jag kan äta upp själv. Så jag skrev en lapp i gårkväll där jag förklarade min situation ("Jag lider av kanelbulleöverskott. Snälla, hjälp mig lösa problemet.") och la den bredvid bullarna. När jag vaknade fanns det bara tre bullar kvar. De har sannerligen talang när det kommer till bullätande, mina korridorsgrannar. Och det är ju rysligt praktiskt - då kan man baka hur mycket som helst!
Och de bullarna var nog det enda produktiva som gårdagen resulterade i, annars var det en gråruggig söndag som till 75% tillbringades i sängen. Och det är ju visserligen jättetrevligt, men det känns ändå bra att kunna visa upp en kanelbulle och säga: "Titta, det här har jag åstadkommit idag!".
/z.flygh
onsdag 16 november 2011
Livet med lunginflammation
...
Jag slår upp ögonen på morgonen. Känner efter. Känns bra. Är jag kanske frisk idag?
Jag ställer mig upp. Känner mig tungtungtung. Armarna och benen känns som skulpterade i betong och hela kroppen vill bara sjunka ihop, sjunka ned, sätta sig, var som helst, men nu genast.
Nej, inte frisk ännu.
Det är frustrerande att känna sig frisk men inte ha någon ork. Att stå upp tillräckligt länge för att hinna duscha är jobbigt. De tre trapporna upp till korridoren är en helvetesutmaning som kräver minst två fikapauser och en powernap på vägen. Ändå känner jag mig ju frisk och pigg i alla andra avseenden, möjligtvis undantaget en hosta värdig en 65-årig kedjerökare. Ligger jag i sängen eller sitter i en fåtölj blir jag genast rastlös. Jag ser kaoset omkring mig och känner en stor längtan efter att få röja upp skiten, men så fort jag reser mig blir jag närmast yr i huvudet och kommer genast på andra tankar.
Dagens stora äventyr var en promenad ner till nationen. Jag överlevde strapatsen och det var väldigt skönt att få träffa lite folk igen och bara andas lite nationsluft för första gången på evigheter. Värre var det med hemvägen. Carolinabacken är inte min vän längre.
Men lite frisk luft var ändå skönt. Jag tror att det kan vara bra att vädra ur lungorna lite.
/z.flygh
Jag slår upp ögonen på morgonen. Känner efter. Känns bra. Är jag kanske frisk idag?
Jag ställer mig upp. Känner mig tungtungtung. Armarna och benen känns som skulpterade i betong och hela kroppen vill bara sjunka ihop, sjunka ned, sätta sig, var som helst, men nu genast.
Nej, inte frisk ännu.
Det är frustrerande att känna sig frisk men inte ha någon ork. Att stå upp tillräckligt länge för att hinna duscha är jobbigt. De tre trapporna upp till korridoren är en helvetesutmaning som kräver minst två fikapauser och en powernap på vägen. Ändå känner jag mig ju frisk och pigg i alla andra avseenden, möjligtvis undantaget en hosta värdig en 65-årig kedjerökare. Ligger jag i sängen eller sitter i en fåtölj blir jag genast rastlös. Jag ser kaoset omkring mig och känner en stor längtan efter att få röja upp skiten, men så fort jag reser mig blir jag närmast yr i huvudet och kommer genast på andra tankar.
Dagens stora äventyr var en promenad ner till nationen. Jag överlevde strapatsen och det var väldigt skönt att få träffa lite folk igen och bara andas lite nationsluft för första gången på evigheter. Värre var det med hemvägen. Carolinabacken är inte min vän längre.
Men lite frisk luft var ändå skönt. Jag tror att det kan vara bra att vädra ur lungorna lite.
/z.flygh
söndag 13 november 2011
Vad är väl en bal på slottet?
...
Jag försöker att inte vara bitter. Bitterhet är inte klädsamt, vad än vår kära herrförening Birkarlarna försöker lura i sig själva och andra.
Men så är det ju likt förbenat ett faktum att medan jag satt i mjukisbyxor och hostade lungorna ur mig i min säng igår kväll så var nästan alla jag känner uppklädda till tänderna i frackar och balklänningar och åt femrättersmiddag, drack finvin och dansade polonaise på Norrlands nations Inspektorsskiftesbal.
Och det kan ju ha varit dötrist, tråkigt och så vidare, men ärligt talat tror jag inte det. Jag tror att det var alldeles underbart. Och eftersom min egen lunginflammationspräglade gårdagskväll kan beskrivas som mycket, men knappast som underbar, lämnar det mig med en lätt snopen känsla.
Och lite bitterhet.
/z.flygh
Jag försöker att inte vara bitter. Bitterhet är inte klädsamt, vad än vår kära herrförening Birkarlarna försöker lura i sig själva och andra.
Men så är det ju likt förbenat ett faktum att medan jag satt i mjukisbyxor och hostade lungorna ur mig i min säng igår kväll så var nästan alla jag känner uppklädda till tänderna i frackar och balklänningar och åt femrättersmiddag, drack finvin och dansade polonaise på Norrlands nations Inspektorsskiftesbal.
Och det kan ju ha varit dötrist, tråkigt och så vidare, men ärligt talat tror jag inte det. Jag tror att det var alldeles underbart. Och eftersom min egen lunginflammationspräglade gårdagskväll kan beskrivas som mycket, men knappast som underbar, lämnar det mig med en lätt snopen känsla.
Och lite bitterhet.
/z.flygh
måndag 31 oktober 2011
2-stegsmetoden för att hitta försvunna saker
...
För alla oss som ägnar dagarna i ända åt att leta efter busiga saker som fått ben och sprungit och gömt sig (ofta under natten) har jag utvecklat, prövat och funnit denna metod ytterst effektiv:
2-stegsmetoden för att hitta försvunna saker
1. Uppsök kaos.
2. Genomsök kaos.
Konstigare är det inte. På Norrlands innebär detta för det mesta att då något försvinner (kaffekannor, slaskhinkar, tillbringare, diverse viktiga delar till espressomaskinen...) så uppsöker man kaosnästet "Brända tentan". Sedan ägnar man lite drygt en kvart åt att lyfta på kastruller och skyffla vagnar och stolstravar åt sidan, så står sedan kaffekannorna där någonstans mitt i möjan, stolt tronande på ett berg av aluminiumbunkar och bleck. De ler busigt och fnittrar lite, men följer ändå glatt med om man tar dem bestämt i famnen.
Det funkar varje gång.
/z.flygh
För alla oss som ägnar dagarna i ända åt att leta efter busiga saker som fått ben och sprungit och gömt sig (ofta under natten) har jag utvecklat, prövat och funnit denna metod ytterst effektiv:
2-stegsmetoden för att hitta försvunna saker
1. Uppsök kaos.
2. Genomsök kaos.
Konstigare är det inte. På Norrlands innebär detta för det mesta att då något försvinner (kaffekannor, slaskhinkar, tillbringare, diverse viktiga delar till espressomaskinen...) så uppsöker man kaosnästet "Brända tentan". Sedan ägnar man lite drygt en kvart åt att lyfta på kastruller och skyffla vagnar och stolstravar åt sidan, så står sedan kaffekannorna där någonstans mitt i möjan, stolt tronande på ett berg av aluminiumbunkar och bleck. De ler busigt och fnittrar lite, men följer ändå glatt med om man tar dem bestämt i famnen.
Det funkar varje gång.
/z.flygh
tisdag 25 oktober 2011
Konsten att vara ledig
...
Jag är ledig.
Så märkligt det känns bara att säga det. Känslan av att faktiskt vara ledig infinner sig mer och mer, men jag är lite ovan. Vad ska man göra när man vaknar om man inte sätter sig på cykelsadeln och rullar ner till nationen? Vad gör man med en ledig eftermiddag?
Trots detta lätt förvirrade utgångsläge kan jag glatt meddela att jag faktiskt har gjort något ändå, mer än att bara utöva min tillfälliga rätt att ta sovmorgonar.
Såsom...
- Jag har hedrat mina föräldrar med ett besök. Och tittat på en massa bilder av finaste jycken som adressändrade till himlen för några veckor sedan.
- Jag har insett att jag faktiskt måste gå och handla och laga mat om jag ska få något att äta de här fyra dagarna. Woah.
- Jag har handlat mat för första gången den här terminen.
- Jag har lagat mat för första gången den här terminen. Morotspaj med fetaost. Mmm.
- Jag har städat rummet för första gången den här terminen. ... Eller ja, bytt kaos mot ordning åtminstone. Kryper man på alla fyra längs med väggarna så kommer man att inse att det egentligen inte alls är särskilt städat, men jag litar på att alla jag eventuellt kan tänkas bjuda hem har så pass goda kunskaper om vad som är ett socialt accepterat beteende att det inte ska vara något problem.
- Jag har haft filmkväll med Amelie. Vi betade av ännu ett par avsnitt av serien Dead like me och närmar oss nu första säsongens slut. Det har bara tagit... ett drygt år?
- Jag har tvättat. För tredje gången på terminen. Fråga mig inte hur många gånger jag har köpt nya underkläder...
- Jag har legat kvar i sängen långt inpå eftermiddagen och tittat på något vackert.
- Jag har känt mig väldigt, väldigt lycklig och tagit mig tid att njuta av det.
Och jag har fortfarande två lediga dagar kvar...!
/z.flygh
Jag är ledig.
Så märkligt det känns bara att säga det. Känslan av att faktiskt vara ledig infinner sig mer och mer, men jag är lite ovan. Vad ska man göra när man vaknar om man inte sätter sig på cykelsadeln och rullar ner till nationen? Vad gör man med en ledig eftermiddag?
Trots detta lätt förvirrade utgångsläge kan jag glatt meddela att jag faktiskt har gjort något ändå, mer än att bara utöva min tillfälliga rätt att ta sovmorgonar.
Såsom...
- Jag har hedrat mina föräldrar med ett besök. Och tittat på en massa bilder av finaste jycken som adressändrade till himlen för några veckor sedan.
- Jag har släckt bränder. Iklädd en alldeles för stor brandmansoverall, skyddshjälm och handskar. Jajemen.
- Jag har insett att jag faktiskt måste gå och handla och laga mat om jag ska få något att äta de här fyra dagarna. Woah.- Jag har handlat mat för första gången den här terminen.
- Jag har lagat mat för första gången den här terminen. Morotspaj med fetaost. Mmm.
- Jag har städat rummet för första gången den här terminen. ... Eller ja, bytt kaos mot ordning åtminstone. Kryper man på alla fyra längs med väggarna så kommer man att inse att det egentligen inte alls är särskilt städat, men jag litar på att alla jag eventuellt kan tänkas bjuda hem har så pass goda kunskaper om vad som är ett socialt accepterat beteende att det inte ska vara något problem.
- Jag har haft filmkväll med Amelie. Vi betade av ännu ett par avsnitt av serien Dead like me och närmar oss nu första säsongens slut. Det har bara tagit... ett drygt år?
- Jag har tvättat. För tredje gången på terminen. Fråga mig inte hur många gånger jag har köpt nya underkläder...
- Jag har legat kvar i sängen långt inpå eftermiddagen och tittat på något vackert.
- Jag har känt mig väldigt, väldigt lycklig och tagit mig tid att njuta av det.
Och jag har fortfarande två lediga dagar kvar...!
/z.flygh
onsdag 19 oktober 2011
De säger att de tycker om mig...
...
Norrlands nations Förste kurator och Cafémästare sitter och balanserar på en skumgummikrokodil. (Nej, det är ingen metafor. Det är rekreation och team building.)
CM: Det här är ju inte stabilt någonstans.
1Q: Precis som Norrlands nation!
Samme förstekurator försöker först skänka bort cafémästaren till en gammal dam i bowlinghallen och försöker sedan (mycket framgångsrikt) dränka henne i en simbassäng. Därefter börjar hela Norrlands nations klubbverk och kuratel leka "CM-rodeo" i vattnet...
(Men de säger att de tycker om mig...)
En mycket trevlig eftermiddag på Bowlaget och Fyrishovs äventyrsbad, helt enkelt.
/z.flygh
Norrlands nations Förste kurator och Cafémästare sitter och balanserar på en skumgummikrokodil. (Nej, det är ingen metafor. Det är rekreation och team building.)
CM: Det här är ju inte stabilt någonstans.
1Q: Precis som Norrlands nation!
Samme förstekurator försöker först skänka bort cafémästaren till en gammal dam i bowlinghallen och försöker sedan (mycket framgångsrikt) dränka henne i en simbassäng. Därefter börjar hela Norrlands nations klubbverk och kuratel leka "CM-rodeo" i vattnet...
(Men de säger att de tycker om mig...)
En mycket trevlig eftermiddag på Bowlaget och Fyrishovs äventyrsbad, helt enkelt.
/z.flygh
söndag 9 oktober 2011
Gårdagen i klädombyten
...
Pyjamas
Jag fick sova fram till klockan 13. Lycka.
Det är ont om sovmorgonar i mitt liv nuförtiden.
Långbyxor, varmaste koftan, jacka och cykelhjälm
Cykelturen ner till nationen satt i ryggmärgen redan under förra terminen. Nu kan jag i princip sova på cykeln och ändå hamna rätt. Tur är väl det, för särskilt vaken är jag i regel inte.
Men det börjar bli kallt nu. Snart blir det väl till att cykla ner i minusgrader och mörker också. Och snö. Burr.
Långbyxor och t-shirt
Sent frukostintag på nationen. Sedan sprang jag omkring och gjorde saker. Lite oklart vad. Det brukar vara så.
Gaskkläning och insignium
Snabbt ombyte för "representation" på hembygdsföreningen Vajans gask Härken. Vilket innebär att sätta sig till bords med trevligt folk och äta en fyrarätters middag värd att dö för.
Man vet att det är god mat när samtalet gång på gång dör ut till fördel för ett flerstämmigt "Mmmm...!". All heder åt Johanna Pettersson.
Långbyxor och t-shirt
Så skalar man av sig av sig finkläderna, låser in insigniet och ställer sig att tvätta, hänga, vika, tvätta, hänga och vika i tvättstugan. Anna-Lotta gjorde ett hästjobb med det regelrätta infernot vi hade åstadkommit därinne. Nu är där bara milt kaos, och förhoppningsvis kan vi med gemensamma ansträngningar behålla det så.
Åtminstone en vecka.
Långbyxor, varmaste koftan, jacka och cykelhjälm
Runt 03.30 fick jag nog och trampade hemåt. Eller gjorde åtminstone ett tappert försök därtill. Jag kom dock lite på avvägar och hamnade hemma hos Johan istället. Så kan det gå. Jag klagar inte.
/ z.flygh
Pyjamas
Jag fick sova fram till klockan 13. Lycka.
Det är ont om sovmorgonar i mitt liv nuförtiden.
Långbyxor, varmaste koftan, jacka och cykelhjälm
Cykelturen ner till nationen satt i ryggmärgen redan under förra terminen. Nu kan jag i princip sova på cykeln och ändå hamna rätt. Tur är väl det, för särskilt vaken är jag i regel inte.
Men det börjar bli kallt nu. Snart blir det väl till att cykla ner i minusgrader och mörker också. Och snö. Burr.
Långbyxor och t-shirt
Sent frukostintag på nationen. Sedan sprang jag omkring och gjorde saker. Lite oklart vad. Det brukar vara så.
Gaskkläning och insignium
Snabbt ombyte för "representation" på hembygdsföreningen Vajans gask Härken. Vilket innebär att sätta sig till bords med trevligt folk och äta en fyrarätters middag värd att dö för.
Man vet att det är god mat när samtalet gång på gång dör ut till fördel för ett flerstämmigt "Mmmm...!". All heder åt Johanna Pettersson.
Långbyxor och t-shirt
Så skalar man av sig av sig finkläderna, låser in insigniet och ställer sig att tvätta, hänga, vika, tvätta, hänga och vika i tvättstugan. Anna-Lotta gjorde ett hästjobb med det regelrätta infernot vi hade åstadkommit därinne. Nu är där bara milt kaos, och förhoppningsvis kan vi med gemensamma ansträngningar behålla det så.
Åtminstone en vecka.
Långbyxor, varmaste koftan, jacka och cykelhjälm
Runt 03.30 fick jag nog och trampade hemåt. Eller gjorde åtminstone ett tappert försök därtill. Jag kom dock lite på avvägar och hamnade hemma hos Johan istället. Så kan det gå. Jag klagar inte.
/ z.flygh
tisdag 26 juli 2011
Läsarservice
...
Jag fortsätter att roa mig med statistikfunktionen som visar vilka google-sökningar som har lett folk till min blogg. Istället för att bara beklaga att de flesta inte finner några svar här, så tänkte jag försöka vara lite hjälpsam. Jag är snäll på så sätt. Here goes:
"flaskpost som present"
Ett osäkert kort. Kul om den kommer fram, annars tämligen värdelöst.
"hudfärg på golden retriever"
Grå-rosa-lila, typ. Åtminstone på mitt exemplar.
"majs café kvällsfika"
Rekommenderas varmt. 5 av 5 toasters. Nej, jag är inte partisk.
"enkelriktat slutar"
... När gatan blir bredare? (Som sagt: Jag har inte körkort.)
"hur vet jag när det har slutat åska?"
Det mullrar inte längre.
/z.flygh
Jag fortsätter att roa mig med statistikfunktionen som visar vilka google-sökningar som har lett folk till min blogg. Istället för att bara beklaga att de flesta inte finner några svar här, så tänkte jag försöka vara lite hjälpsam. Jag är snäll på så sätt. Here goes:
"flaskpost som present"
Ett osäkert kort. Kul om den kommer fram, annars tämligen värdelöst.
"hudfärg på golden retriever"
Grå-rosa-lila, typ. Åtminstone på mitt exemplar.
"majs café kvällsfika"
Rekommenderas varmt. 5 av 5 toasters. Nej, jag är inte partisk.
"enkelriktat slutar"
... När gatan blir bredare? (Som sagt: Jag har inte körkort.)
"hur vet jag när det har slutat åska?"
Det mullrar inte längre.
/z.flygh
lördag 23 juli 2011
Sådana där idioter som tror att de kan fjällvandra i flippflopps
...
Först och främst är det en sak jag vill säga med eftertryck:
Det är fantastiskt att fjällvandra.
Och med det sagt är det en annan sak jag vill säga med eftertryck:
Jag är så glad att äntligen vara hemma igen!!
Jag är faktiskt så glad som man bara kan vara om man på allvar haft tvivel om huruvida man ska kunna ta sig hem över huvud taget. Punkterad oro är en glädjekälla så stor som någon. Jag har de senaste dagarna hallucinerat om och längtat efter
- en dusch
- min egen säng
- rena kläder
- torra kläder
- mat som inte är resultatet av vatten blandat med någon form av pulver
- ett hem som står där det står och inte behöver monteras ned, rullas ihop, tryckas ned i en påse och släpas runt på ryggen vart man går
- att kunna sova utan att klä på sig fyrdubbla lager kläder
Men allt detta dök upp i mitt huvud först efter att jag blivit någorlunda övertygad om att vi skulle ta oss hem. Någonstans måste man sluta oroa sig för sin egen överlevnad innan man kan börja oroa sig om sådant som rena underkläder. Det finns problem och det finns problem. Precis som att det finns smärta och smärta. Detta har årets fjällvandring understrykt för mig.
Allt började precis så fint som man kunde förvänta sig. Det är lite tungt och ovant att bära livet med sig på ryggen, och vi fick en ganska ruggig första natt i tält, men maten smakade bättre än väntat och vädret överraskade på rätt sätt. Andra dagens 22 kilometer var slitigare. Vi var beredda på det och höll modet uppe på topp, men kroppen är inte lika lättmanipulerad som humöret. Lite choklad må vara ett undermedel mot humördippar, men det hjälper inte nämnvärt mot skavsår och trasiga kroppar.
Med halvmilen kvar till Alesjaure började jag få ont i vänstra fotleden. Inte skavande ont, utan slitigt ont. De sista kilometrarna fick jag halta fram - det börjar bli en tradition för mig att halta in i Alesjaure. Det är ju alltid oroande när kroppen inte fungerar som den ska, men när man befinner sig mitt ute i vildmarken och har fem mer eller mindre tuffa vandringsdagar framför sig så känns oron liksom lite mer befogad. Jag må älska de norrländska fjällen, men för den sakens skull vill jag inte bli kvar där till tids ände.
Och så tog vi oss från Alesjaure till Tjäktja, och från Tjäktja till Sälka utan några större bekymmer. På kvällen i Sälka fick jag dock feber också, och sedan var jag kanske inte i mitt esse precis. Jag förlorade all energi och blotta tanken på mat gjorde mig nästan illamående. Jag utkämpade en hård kamp mot frukostgröten morgonen därpå, och att få ned den lilla portionen var nog faktiskt det svåraste på hela vandringen. Jag är nästan lite stolt.
Tack och lov då för febernedsättande värktabletter. För ett par sådana senare stod jag med ryggsäcken på ryggen och påbörjade nästa etapp. Och jag upptäckte att värktabletten också tog udden av smärtan i hälen så pass att jag kunde gå med en osnörad känga på den foten. Så fick mina fotsulor andas ut lite också. På detta sätt rörde vi oss från Sälka till Singi och från Singi till Kebnekaise.
Vid Kebnekaise var jag temperatur- och energimässigt helt återställd, även om min aptit haltade något. Dock visade det sig att inga tabletter i världen kunde övertala min hälsena att ikläda sig kängor ännu en gång för sista dagsetappen. Så jag fick avsluta vandringen i flippflopps. Det var svårare att gå i dem under trädgränsen där det hade regnat och var lerigt och halt. Jag gled på rumpan nedför ett par backar och gick ner mig i ett antal gyttjepölar, men med mantrat "Nästan framme, nästan framme..." på repeat i hjärnan kan man klaffsa sig genom mycket skit.
Sista vandringsdagen betydde också att det var vår sista chans att göra dumma saker, som att inte titta på kartan och därför vandra flera kilometer åt fel håll det första vi gör. En kul grej man kan göra. Tyvärr hade vi en båt att passa, så när vi väl hade zickzackat oss tillbaka över stenar, lera och bäckar blev det till att kötta på ordentligt. Vår vanliga hastighet låg på ungefär 3-3,5 km/h. Nu drog vi upp tempot till mer än 5 km/h och tillryggalade de kvarvarande 7 kilometrarna till båten på 1 timme och 20 minuter. Slutkörda men glada kom vi till båten med en kvarts marginal. På andra sidan belönade vi oss med varsin renburgare på LapDånalds innan vi i mycket maklig takt tog oss de sista kilometrarna till Nikkaluokta.
I Nikkaluokta fick vi sova i en säng.
Vi fick duscha.
Vi fick vila våra stackars fötter.
Men framför allt: Vi var nästan helt säkra på att vi skulle överleva.
Det är en fin känsla alla veckans dagar, men kanske lite extra skön när man har haft sina tvivel.
Först och främst är det en sak jag vill säga med eftertryck:
Det är fantastiskt att fjällvandra.
Och med det sagt är det en annan sak jag vill säga med eftertryck:
Jag är så glad att äntligen vara hemma igen!!
Jag är faktiskt så glad som man bara kan vara om man på allvar haft tvivel om huruvida man ska kunna ta sig hem över huvud taget. Punkterad oro är en glädjekälla så stor som någon. Jag har de senaste dagarna hallucinerat om och längtat efter
- en dusch
- min egen säng
- rena kläder
- torra kläder
- mat som inte är resultatet av vatten blandat med någon form av pulver
- ett hem som står där det står och inte behöver monteras ned, rullas ihop, tryckas ned i en påse och släpas runt på ryggen vart man går
- att kunna sova utan att klä på sig fyrdubbla lager kläder
Men allt detta dök upp i mitt huvud först efter att jag blivit någorlunda övertygad om att vi skulle ta oss hem. Någonstans måste man sluta oroa sig för sin egen överlevnad innan man kan börja oroa sig om sådant som rena underkläder. Det finns problem och det finns problem. Precis som att det finns smärta och smärta. Detta har årets fjällvandring understrykt för mig.
Allt började precis så fint som man kunde förvänta sig. Det är lite tungt och ovant att bära livet med sig på ryggen, och vi fick en ganska ruggig första natt i tält, men maten smakade bättre än väntat och vädret överraskade på rätt sätt. Andra dagens 22 kilometer var slitigare. Vi var beredda på det och höll modet uppe på topp, men kroppen är inte lika lättmanipulerad som humöret. Lite choklad må vara ett undermedel mot humördippar, men det hjälper inte nämnvärt mot skavsår och trasiga kroppar.
Med halvmilen kvar till Alesjaure började jag få ont i vänstra fotleden. Inte skavande ont, utan slitigt ont. De sista kilometrarna fick jag halta fram - det börjar bli en tradition för mig att halta in i Alesjaure. Det är ju alltid oroande när kroppen inte fungerar som den ska, men när man befinner sig mitt ute i vildmarken och har fem mer eller mindre tuffa vandringsdagar framför sig så känns oron liksom lite mer befogad. Jag må älska de norrländska fjällen, men för den sakens skull vill jag inte bli kvar där till tids ände.
En ruggig tältnatt senare kunde jag konstatera att foten inte tänkte bli bättre bara sådär. Jag kunde felsöka mig fram till att det var hälsenan som bråkade, men mycket mer var det inte att säga om saken. Okej, tänkte jag. Ska hälsenan bråka med mig, så kan jag lika gärna bråka tillbaka. Så vi gav oss oförtrutet av mot Tjäktja.
Men vi kom inte så långt. För visst kan man bråka med den hälsena som bråkar och halta sig fram 13 kilometer, men med 16 kilo på ryggen och knän som till att börja med inte var gjorda av det bästa av virke kändes det helt enkelt inte som en bra idé. Smärtan kom sig av att kängorna hela tiden tryckte på hälsenan, så kängorna fick helt enkelt åka av. Att gå med helt oskyddade fötter kändes dock dumt det också, så jag halade fram ett par välnötta flippfloppsandaler (som var tänkta som vadarsandaler) ur packningen och satte dem på fötterna. Mycket bättre. Med lite silvertejp som förstärkning och extraremmar satt de någorlunda problemfritt på fötterna, och vips kunde jag gå igen.
Ja, jag såg ut som en idiot. En blåst idiot från stan som inbillade sig att man kan fjällvandra i flippflopps. Men faktum är att jag väl snarast bevisade att man faktiskt kan fjällvandra i flippflopps. Jag gick ändå närmare 4,5 mil i de där flippfloppsandalerna. Och nej, det var inte bekvämt. Det gjorde ont som tusan, inte minst då just de här sandalerna är så utnötta att sulan på sina ställen inte är tjockare än omslaget på en pocketbok. Jag kände varenda sten de där 4,5 milen. Men det finns som sagt var smärta och smärta. Mina stackars fotsulor fick visserligen mer än sin beskärda del, men det var ändå långt bättre än att halta fram med trycket mot hälsenan.
Men vi kom inte så långt. För visst kan man bråka med den hälsena som bråkar och halta sig fram 13 kilometer, men med 16 kilo på ryggen och knän som till att börja med inte var gjorda av det bästa av virke kändes det helt enkelt inte som en bra idé. Smärtan kom sig av att kängorna hela tiden tryckte på hälsenan, så kängorna fick helt enkelt åka av. Att gå med helt oskyddade fötter kändes dock dumt det också, så jag halade fram ett par välnötta flippfloppsandaler (som var tänkta som vadarsandaler) ur packningen och satte dem på fötterna. Mycket bättre. Med lite silvertejp som förstärkning och extraremmar satt de någorlunda problemfritt på fötterna, och vips kunde jag gå igen.
Ja, jag såg ut som en idiot. En blåst idiot från stan som inbillade sig att man kan fjällvandra i flippflopps. Men faktum är att jag väl snarast bevisade att man faktiskt kan fjällvandra i flippflopps. Jag gick ändå närmare 4,5 mil i de där flippfloppsandalerna. Och nej, det var inte bekvämt. Det gjorde ont som tusan, inte minst då just de här sandalerna är så utnötta att sulan på sina ställen inte är tjockare än omslaget på en pocketbok. Jag kände varenda sten de där 4,5 milen. Men det finns som sagt var smärta och smärta. Mina stackars fotsulor fick visserligen mer än sin beskärda del, men det var ändå långt bättre än att halta fram med trycket mot hälsenan.
Och så tog vi oss från Alesjaure till Tjäktja, och från Tjäktja till Sälka utan några större bekymmer. På kvällen i Sälka fick jag dock feber också, och sedan var jag kanske inte i mitt esse precis. Jag förlorade all energi och blotta tanken på mat gjorde mig nästan illamående. Jag utkämpade en hård kamp mot frukostgröten morgonen därpå, och att få ned den lilla portionen var nog faktiskt det svåraste på hela vandringen. Jag är nästan lite stolt.Tack och lov då för febernedsättande värktabletter. För ett par sådana senare stod jag med ryggsäcken på ryggen och påbörjade nästa etapp. Och jag upptäckte att värktabletten också tog udden av smärtan i hälen så pass att jag kunde gå med en osnörad känga på den foten. Så fick mina fotsulor andas ut lite också. På detta sätt rörde vi oss från Sälka till Singi och från Singi till Kebnekaise.
Vid Kebnekaise var jag temperatur- och energimässigt helt återställd, även om min aptit haltade något. Dock visade det sig att inga tabletter i världen kunde övertala min hälsena att ikläda sig kängor ännu en gång för sista dagsetappen. Så jag fick avsluta vandringen i flippflopps. Det var svårare att gå i dem under trädgränsen där det hade regnat och var lerigt och halt. Jag gled på rumpan nedför ett par backar och gick ner mig i ett antal gyttjepölar, men med mantrat "Nästan framme, nästan framme..." på repeat i hjärnan kan man klaffsa sig genom mycket skit.
Sista vandringsdagen betydde också att det var vår sista chans att göra dumma saker, som att inte titta på kartan och därför vandra flera kilometer åt fel håll det första vi gör. En kul grej man kan göra. Tyvärr hade vi en båt att passa, så när vi väl hade zickzackat oss tillbaka över stenar, lera och bäckar blev det till att kötta på ordentligt. Vår vanliga hastighet låg på ungefär 3-3,5 km/h. Nu drog vi upp tempot till mer än 5 km/h och tillryggalade de kvarvarande 7 kilometrarna till båten på 1 timme och 20 minuter. Slutkörda men glada kom vi till båten med en kvarts marginal. På andra sidan belönade vi oss med varsin renburgare på LapDånalds innan vi i mycket maklig takt tog oss de sista kilometrarna till Nikkaluokta.
I Nikkaluokta fick vi sova i en säng.
Vi fick duscha.
Vi fick vila våra stackars fötter.
Men framför allt: Vi var nästan helt säkra på att vi skulle överleva.
Det är en fin känsla alla veckans dagar, men kanske lite extra skön när man har haft sina tvivel.
/z.flygh
söndag 26 juni 2011
Med fjällvandring i sinnet
...
Fjällvandring.
Fjällvandring, fjällvandring, fjällvandring.
Jag medger att mitt hjärta klappar för många saker. Det känns som att varje blogginlägg jag gör handlar om ännu något litet jag älskar här i livet. Låt så vara. Här kommer en sak till.
Fjällvandring.
Hur man än ser på saken är jag ingen van fjällvandrare. Jag tillhör i allra högsta grad amatörernas och nybörjarnas skara med två ynka vandringar på meritlistan. Om jag hade lyckats ragga upp något sällskap inför förra sommaren så skulle jag sannolikt ha haft en vandring till i bagaget, men faktum kvarstår: jag vet inte riktigt vad jag håller på med. Lyckligtvis är det halva poängen.
En stor del av det jag gillar med fjällvandring är känslan av att ta sig vatten över huvudet. Drivkraften ligger mycket i utmaningen och vetskapen om att mobilen inte kommer att vara till någon större nytta när oförutsedda händelser väl inträffar - och det gör de. Då får man klara sig själv. Den dagen då jag känner att jag har allt under kontroll tror jag att jag kommer att tröttna på att fjällvandra. Det är min förhoppning att den dagen aldrig ska komma.
En annan stor anledning till att jag är så förtjust i att gå och kånka på tusen kilo packning, mil efter mil i - i bästa fall - halvskapligt väder är naturupplevelsen. Ännu har jag inte sett något som i ren skönhet kan mäta sig med fjällandskapet, och jag håller ändå ögonen öppna för jämnan. Att i sakta mak trampa fram i en dalgång, med stolta, högresta berg som tornar upp sig runt omkring en, eller att på morgonen sticka ut huvudet ur ett dåligt ventilerat tält och djupandas den renaste fjälluft... det är en känsla jag inte ens tänker försöka sätta ord på.
Allt sammantaget känner jag mig som en i allra högsta grad lyckligt lottad människa som snart ska få vandra igen. I år har jag lyckats lura med mig tre kompisar ut i vildmarken, och den 12:e juli bär det av. Tjoho!
Men varför vänta med glädjen till dess? Jag har tjuvstartat redan nu. Idag har jag roat mig kungligt med att skriva en detaljerad packlista, räkna på måltider och läsa fantastiskt eldiga forumdiskussioner på nätet om hur mycket en sopsäck egentligen väger och huruvida en eller två sopsäckar kring ryggsäckens innandöme är ett bättre alternativ än ett regnskydd över hela ryggsäcken. Lite fånigt kan man kanske tycka, men jag uppskattar passion i alla dess former. Om gramjägarna finner lycka i att hitta en lösning som minskar packningens totalvikt med tio gram så kan jag inte vara annat än glad för deras skull. Själv fokuserar jag hellre på själva upplevelsen, och den tror jag blir ungefär densamma med eller utan de tio grammen. Men vad vet jag? Jag är ju trots allt bara en amatör och entusiast.
Och jag kommer att packa fel, så mycket står klart. Jag kommer att ta med ett par sockor för lite och mat så att det blir onödigt mycket över. Det kommer att bli ett par kilon tyngre än nödvändigt, och jag kommer inte att packa optimalt vare sig utrymmesmässigt eller ergonomiskt. Jag kommer inte att slå upp tältet på det bästa stället med hänsyn till vind och vatten, och inte kommer det att gå vare sig snabbt eller smidigt.
Men jag kommer att ta mig hem.
Jag kommer att ta mig hem, och jag kommer att ha fått en upplevelse att lägga till samlingen. Jag kommer att ha lärt mig något nytt, och jag kommer att känna att det finns mer att lära och uppleva. Ännu kommer jag inte att känna att jag behärskar fjällvärlden.
Jag kommer behöva komma tillbaka nästa år igen.
/z.flygh
Fjällvandring.
Fjällvandring, fjällvandring, fjällvandring.
Jag medger att mitt hjärta klappar för många saker. Det känns som att varje blogginlägg jag gör handlar om ännu något litet jag älskar här i livet. Låt så vara. Här kommer en sak till.
Fjällvandring.
Hur man än ser på saken är jag ingen van fjällvandrare. Jag tillhör i allra högsta grad amatörernas och nybörjarnas skara med två ynka vandringar på meritlistan. Om jag hade lyckats ragga upp något sällskap inför förra sommaren så skulle jag sannolikt ha haft en vandring till i bagaget, men faktum kvarstår: jag vet inte riktigt vad jag håller på med. Lyckligtvis är det halva poängen.
En stor del av det jag gillar med fjällvandring är känslan av att ta sig vatten över huvudet. Drivkraften ligger mycket i utmaningen och vetskapen om att mobilen inte kommer att vara till någon större nytta när oförutsedda händelser väl inträffar - och det gör de. Då får man klara sig själv. Den dagen då jag känner att jag har allt under kontroll tror jag att jag kommer att tröttna på att fjällvandra. Det är min förhoppning att den dagen aldrig ska komma.
En annan stor anledning till att jag är så förtjust i att gå och kånka på tusen kilo packning, mil efter mil i - i bästa fall - halvskapligt väder är naturupplevelsen. Ännu har jag inte sett något som i ren skönhet kan mäta sig med fjällandskapet, och jag håller ändå ögonen öppna för jämnan. Att i sakta mak trampa fram i en dalgång, med stolta, högresta berg som tornar upp sig runt omkring en, eller att på morgonen sticka ut huvudet ur ett dåligt ventilerat tält och djupandas den renaste fjälluft... det är en känsla jag inte ens tänker försöka sätta ord på.
Allt sammantaget känner jag mig som en i allra högsta grad lyckligt lottad människa som snart ska få vandra igen. I år har jag lyckats lura med mig tre kompisar ut i vildmarken, och den 12:e juli bär det av. Tjoho!
Men varför vänta med glädjen till dess? Jag har tjuvstartat redan nu. Idag har jag roat mig kungligt med att skriva en detaljerad packlista, räkna på måltider och läsa fantastiskt eldiga forumdiskussioner på nätet om hur mycket en sopsäck egentligen väger och huruvida en eller två sopsäckar kring ryggsäckens innandöme är ett bättre alternativ än ett regnskydd över hela ryggsäcken. Lite fånigt kan man kanske tycka, men jag uppskattar passion i alla dess former. Om gramjägarna finner lycka i att hitta en lösning som minskar packningens totalvikt med tio gram så kan jag inte vara annat än glad för deras skull. Själv fokuserar jag hellre på själva upplevelsen, och den tror jag blir ungefär densamma med eller utan de tio grammen. Men vad vet jag? Jag är ju trots allt bara en amatör och entusiast.
Och jag kommer att packa fel, så mycket står klart. Jag kommer att ta med ett par sockor för lite och mat så att det blir onödigt mycket över. Det kommer att bli ett par kilon tyngre än nödvändigt, och jag kommer inte att packa optimalt vare sig utrymmesmässigt eller ergonomiskt. Jag kommer inte att slå upp tältet på det bästa stället med hänsyn till vind och vatten, och inte kommer det att gå vare sig snabbt eller smidigt.
Men jag kommer att ta mig hem.
Jag kommer att ta mig hem, och jag kommer att ha fått en upplevelse att lägga till samlingen. Jag kommer att ha lärt mig något nytt, och jag kommer att känna att det finns mer att lära och uppleva. Ännu kommer jag inte att känna att jag behärskar fjällvärlden.
Jag kommer behöva komma tillbaka nästa år igen.
/z.flygh
tisdag 21 juni 2011
Att stå mållös inför livet
...
Jag känner mig så orättvist, jävla lycklig. Det jag kallar mina "problem" är i själva verket inga problem, utan bara lite mer komplexa glädjeämnen. Vad gör man egentligen av en sådan insikt? Jag står mållös.
/z.flygh
Jag känner mig så orättvist, jävla lycklig. Det jag kallar mina "problem" är i själva verket inga problem, utan bara lite mer komplexa glädjeämnen. Vad gör man egentligen av en sådan insikt? Jag står mållös.
/z.flygh
fredag 17 juni 2011
Konsten att klättra i träd
...
Förra tisdagen bestämde vi trogna kvällsfikaanhängare oss för att återigen köra AKF (Alternativt Kvällsfika - nu när Majs café har sommarlov). Vi bestämde oss för att gå till GH och äta någon fikaliknande efterrätt. Jag hade tränat och var således redan nere på stan bärandes en mycket liten önskan - ja, rent av en antiönskan - om att cykla hem bara för att vända om och åka ner igen.
Så jag beslöt mig för att vänta, och Amelie föreslog att jag skulle rita ett träd under tiden. Då detta kändes mer som hennes konstform än som min bestämde jag mig för att istället skriva en dikt om ett träd. Det här är resultatet.
Jag tror att den handlar om livets alldeles för många, fantastiska möjligheter. Kanske handlar den också om ett träd. Vad vet jag?
Konsten att klättra i träd
Svårigheten ligger i att välja ett träd,
eller kanske i att välja bort ett annat.
Med så många träd att klättra upp i:
tänk så många utsikter att se!
Om jag så klättrar tills dagen ger vika
och solen rinner av sin himmel
ska jag ändå alltid se framför mig
den krona jag också ville sitta i.
Sådant är trädklättrarens dilemma.
Att välja träd
och välja bort.
/z.flygh
Förra tisdagen bestämde vi trogna kvällsfikaanhängare oss för att återigen köra AKF (Alternativt Kvällsfika - nu när Majs café har sommarlov). Vi bestämde oss för att gå till GH och äta någon fikaliknande efterrätt. Jag hade tränat och var således redan nere på stan bärandes en mycket liten önskan - ja, rent av en antiönskan - om att cykla hem bara för att vända om och åka ner igen.
Så jag beslöt mig för att vänta, och Amelie föreslog att jag skulle rita ett träd under tiden. Då detta kändes mer som hennes konstform än som min bestämde jag mig för att istället skriva en dikt om ett träd. Det här är resultatet.
Jag tror att den handlar om livets alldeles för många, fantastiska möjligheter. Kanske handlar den också om ett träd. Vad vet jag?
Konsten att klättra i träd
Svårigheten ligger i att välja ett träd,
eller kanske i att välja bort ett annat.
Med så många träd att klättra upp i:
tänk så många utsikter att se!
Om jag så klättrar tills dagen ger vika
och solen rinner av sin himmel
ska jag ändå alltid se framför mig
den krona jag också ville sitta i.
Sådant är trädklättrarens dilemma.
Att välja träd
och välja bort.
/z.flygh
fredag 10 juni 2011
Hej Mamma!
...
Då det har kommit till min kännedom att du numera vet att min blogg existerar och således kan tänkas läsa den då och då skulle jag vilja klargöra en sak:
Allt du läser är inte sant.
Som du mycket väl vet går Internet och lögner hand i hand. Inget är vad det ser ut att vara, och man kan inte lita på något. Om du läser något här som inte tycks överensstämma med den på alla plan exemplariska uppfostran du har givit mig, så är det du läser sannolikt en lögn.
Som du självklart vet går jag aldrig och lägger mig senare än halv tio om kvällarna. Efter klockan åtta förflyttar jag mig inte utomhus om jag inte har sällskap av minst två kompisar eller en vuxen (40+).
Jag är noggrann med att äta tre fullvärdiga måltider om dagen - samtliga enligt tallriksmodellen - och jag har aldrig druckit alkohol.
Jag ägnar minst två timmar om dagen åt mina studier, och det med största fokus då jag vet att det är min plikt som studiestödsberättigad student och att min utbildning är det viktigaste just nu.
Jag tillbringar inte särskilt mycket tid på nationen egentligen, och om jag skulle börja få misstankar om att mitt engagemang där på något litet sätt kunde gå ut över min sömn, mina studier eller mina annars så goda matvanor så skulle jag givetvis genast dra ned på det.
Med det sagt: Välkommen till min blogg, Mamma!
Ha gärna en nypa salt till hands.
/z.flygh
Då det har kommit till min kännedom att du numera vet att min blogg existerar och således kan tänkas läsa den då och då skulle jag vilja klargöra en sak:
Allt du läser är inte sant.
Som du mycket väl vet går Internet och lögner hand i hand. Inget är vad det ser ut att vara, och man kan inte lita på något. Om du läser något här som inte tycks överensstämma med den på alla plan exemplariska uppfostran du har givit mig, så är det du läser sannolikt en lögn.
Som du självklart vet går jag aldrig och lägger mig senare än halv tio om kvällarna. Efter klockan åtta förflyttar jag mig inte utomhus om jag inte har sällskap av minst två kompisar eller en vuxen (40+).
Jag är noggrann med att äta tre fullvärdiga måltider om dagen - samtliga enligt tallriksmodellen - och jag har aldrig druckit alkohol.
Jag ägnar minst två timmar om dagen åt mina studier, och det med största fokus då jag vet att det är min plikt som studiestödsberättigad student och att min utbildning är det viktigaste just nu.
Jag tillbringar inte särskilt mycket tid på nationen egentligen, och om jag skulle börja få misstankar om att mitt engagemang där på något litet sätt kunde gå ut över min sömn, mina studier eller mina annars så goda matvanor så skulle jag givetvis genast dra ned på det.
Med det sagt: Välkommen till min blogg, Mamma!
Ha gärna en nypa salt till hands.
/z.flygh
torsdag 9 juni 2011
När bloggen sviker
...
Jag har hittat en rolig statistikfunktion. Tydligen kan man se vilka sökningar på google som har lett random människor till den här bloggen. Några av mina favoriter är:
"sömnstudier"
"hjärnan på en geting"
"hur vet man vart bilen börjar och slutar" (?!)
"vasaloppslåten"
"var slutar enkelriktat gata"
"nu använder även mamma cykelhjälm"
Gemensamt för samtliga är att personerna nog inte fann några svar på min blogg. Det är ju tråkigt att inse att folk hittar hit och blir besvikna, men jag bedriver inga sömnstudier förutom mina egna mycket ovetenskapliga experiment av typen "Hur lite kan man sova innan man ska upp och jobba?" eller "Vad händer om man sover ett dygn i sträck?". Jag kan heller inte dela med mig av några gedigna kunskaper om trafikregler - körkortslös som jag är - och getinganatomi är inte ett ämne jag har satt mig in i.
De stackare som förgäves kommer hit i jakt på vasaloppslåten känner jag stort medlidande med. Jag har själv vridit mig trehundra varv på skrivbordsstolen under mina försök att få tag på den som musikfil. Jag har till slut lyckats hitta den, men det tog ett tag.
Mamman med cykelhjälm kan jag inte annat än applådera, men den som undrar hur han ska veta var bilen börjar och slutar har antagligen så pass stora problem att det krävs mer än en blogg för att lösa dem.
Men: Statistik är roligt.
/z.flygh
Jag har hittat en rolig statistikfunktion. Tydligen kan man se vilka sökningar på google som har lett random människor till den här bloggen. Några av mina favoriter är:
"sömnstudier"
"hjärnan på en geting"
"hur vet man vart bilen börjar och slutar" (?!)
"vasaloppslåten"
"var slutar enkelriktat gata"
"nu använder även mamma cykelhjälm"
Gemensamt för samtliga är att personerna nog inte fann några svar på min blogg. Det är ju tråkigt att inse att folk hittar hit och blir besvikna, men jag bedriver inga sömnstudier förutom mina egna mycket ovetenskapliga experiment av typen "Hur lite kan man sova innan man ska upp och jobba?" eller "Vad händer om man sover ett dygn i sträck?". Jag kan heller inte dela med mig av några gedigna kunskaper om trafikregler - körkortslös som jag är - och getinganatomi är inte ett ämne jag har satt mig in i.
De stackare som förgäves kommer hit i jakt på vasaloppslåten känner jag stort medlidande med. Jag har själv vridit mig trehundra varv på skrivbordsstolen under mina försök att få tag på den som musikfil. Jag har till slut lyckats hitta den, men det tog ett tag.
Mamman med cykelhjälm kan jag inte annat än applådera, men den som undrar hur han ska veta var bilen börjar och slutar har antagligen så pass stora problem att det krävs mer än en blogg för att lösa dem.
Men: Statistik är roligt.
/z.flygh
tisdag 7 juni 2011
Dit benen bar mig en sommarnatt
...
Jag är ett fan av det spontana och impulsiva. Jag tror på att bejaka plötsliga infall så långt det bara är möjligt. Nu i natt slog det mig att jag har fått alldeles för mycket sömn på sistone. Mitt huvud var överallt och ingenstans - åtminstone ingenstans i närheten av sömnens kvarter. Det var på tok för varmt för att ens göra ett försök till att sluta ögonen och mitt öppna fönster förslog inte alls. Jag ville mest krypa ut genom fönstret hela jag.
Det infallet bejakade jag inte.
Dock fick jag för mig att gå ut genom dörren klockan kvart över ett och ta en promenad. Det var underbart svalt och jag strosade i sakta mak bortåt Ekeby till. På vägen hittade jag en igelkott som förskräckt flydde in i en häck. En svart katt korsade vägen framför mig, men det gjorde mig ingenting. Jag var lite för lycklig för att tro på olycka i någon form över huvud taget, och definitivt inte i form av en katt en natt som denna. I mötet mellan två cykelvägar några minuter senare såg jag en hare sitta och vifta på öronen. Han skuttade spänstigt bortåt kolonilotterna till.
Jag gick planlöst men målinriktat, med siktet inställt på Eriksbergsbacken och bänken högst upp på kullen. Jag brukar sällan promenera för mig själv, men de gånger jag har gjort det är det där jag har hamnat. Himmelen stor och lågt sittande, och utsikten min egen. Hade jag fått önska något så hade det varit långbyxor. Myggorna saknade grundläggande förståelse för den personliga sfären och var lite väl närgångna, men jag orkade inte bry mig särskilt mycket. Jag mådde lite för bra där och då.
På vägen tillbaka hittade jag mängder med prästkragar, hundkex, vitmåra och några gula blommor jag inte har blivit presenterad för och således inte kan namnet på. Jag plockade en nattbukett. Mitt i ett hav av prästkragar råkade jag skrämma upp en stackars hare som satt mindre än en meter ifrån mig. Vi skrämde varandra, får jag väl lov att säga. Kanske var det samma hare som jag hade sett tidigare, eller möjligtvis hans kompis. Jag hann inte fråga.
Två timmar efter mitt spontana beslut att gå ut och insupa natten kom jag hem igen. Med frisk luft i lungorna, en blombukett i ett vattenglas på köksbordet och några nya vänner kan jag nu gå och lägga mig. Så nöjd.
/z.flygh
Jag är ett fan av det spontana och impulsiva. Jag tror på att bejaka plötsliga infall så långt det bara är möjligt. Nu i natt slog det mig att jag har fått alldeles för mycket sömn på sistone. Mitt huvud var överallt och ingenstans - åtminstone ingenstans i närheten av sömnens kvarter. Det var på tok för varmt för att ens göra ett försök till att sluta ögonen och mitt öppna fönster förslog inte alls. Jag ville mest krypa ut genom fönstret hela jag.
Det infallet bejakade jag inte.
Dock fick jag för mig att gå ut genom dörren klockan kvart över ett och ta en promenad. Det var underbart svalt och jag strosade i sakta mak bortåt Ekeby till. På vägen hittade jag en igelkott som förskräckt flydde in i en häck. En svart katt korsade vägen framför mig, men det gjorde mig ingenting. Jag var lite för lycklig för att tro på olycka i någon form över huvud taget, och definitivt inte i form av en katt en natt som denna. I mötet mellan två cykelvägar några minuter senare såg jag en hare sitta och vifta på öronen. Han skuttade spänstigt bortåt kolonilotterna till.
Jag gick planlöst men målinriktat, med siktet inställt på Eriksbergsbacken och bänken högst upp på kullen. Jag brukar sällan promenera för mig själv, men de gånger jag har gjort det är det där jag har hamnat. Himmelen stor och lågt sittande, och utsikten min egen. Hade jag fått önska något så hade det varit långbyxor. Myggorna saknade grundläggande förståelse för den personliga sfären och var lite väl närgångna, men jag orkade inte bry mig särskilt mycket. Jag mådde lite för bra där och då.
På vägen tillbaka hittade jag mängder med prästkragar, hundkex, vitmåra och några gula blommor jag inte har blivit presenterad för och således inte kan namnet på. Jag plockade en nattbukett. Mitt i ett hav av prästkragar råkade jag skrämma upp en stackars hare som satt mindre än en meter ifrån mig. Vi skrämde varandra, får jag väl lov att säga. Kanske var det samma hare som jag hade sett tidigare, eller möjligtvis hans kompis. Jag hann inte fråga.
Två timmar efter mitt spontana beslut att gå ut och insupa natten kom jag hem igen. Med frisk luft i lungorna, en blombukett i ett vattenglas på köksbordet och några nya vänner kan jag nu gå och lägga mig. Så nöjd.
/z.flygh
onsdag 27 april 2011
Om getingar och Gud
...
Intet gott som inte för något ont med sig. Visst är det väl så man säger? Sommar. Ack, du underbara årstid. Solens, värmens, glassens och de varma nätternas årstid.
Getingarnas årstid. Helvete.
Jag antar att en människa inte får vara hur lycklig som helst. Att världen då skulle komma i obalans så att det skulle börja regna risgrynsgröt varje torsdag samtidigt som alla busstidtabeller skulle visa fel med tio minuter. Och Gud - eller vad nu arkitekten för detta bygge heter - insåg säkert i god tid vilken lyckopotential jag skulle ha om somrarna om ingenting gjordes åt saken. Så han gjorde något åt saken. Han skapade getingen - ett spetsigt kryp med vingar - och målade den svart- och gulrandig så att den inte skulle gå att missa.
När så grunden var grundligt lagd gick Gud vidare till att skapa en bror till mig vars inflytande skulle komma att begränsas till att
1) lära mig att uppskatta tv-spel samt
2) frukta getingar.
Och på de få områden som detta inflytande verkade, gjorde det ett fantastiskt jobb får man lov att säga. Men för att inte lämna något åt slumpen såg Gud också till att min rädsla skulle komma att stegras med åren. För säkerhets skull.
Så, 21 år gammal är det nu med skräckblandad förtjusning (mycket bokstavligt talat) som jag hälsar sommaren välkommen. I den mån jag ens gör det. Jag vet inte längre om den är välkommen eller inte... Fast jo. Men... aaahh!
Säga vad man vill om Gud, men killen vet vad han håller på med. Mission accomplished. Sommaren är inte det bad i sol och glädje som den hade kunnat vara. Där finns nu skuggor. Små skuggor som flyger runt på ett utstuderat olycksbådande sätt och surrar hotfullt.
Och försök resonera med mig, om ni vill. Berätta för mig att getingar inte är farliga. Att de inte sticks bara för sitt eget höga nöjes skull, eller för att ge utlopp för sin uppdämda ondska. Säg vad ni vill, men tro inte att det är några nyheter ni kommer med. Den rationella delen av min hjärna är mycket väl införstådd med allt detta, och som om inte det räckte så intalar jag mig det också aktivt varje dag under getingsäsongen. Problemet är att när det väl kommer till kritan har den rationella delen av min hjärna inte särskilt mycket att säga till om.
Och det är väl just det som är det fobiska i en fobi: den irrationella, oproportionerligt kraftiga reaktionen på situationen. En fobi är inte en missuppfattning. Typ, "Jaha, jag som faktiskt trodde att man dog av ett getingstick! Men nu vet jag ju hur det ligger till, så nu är jag inte rädd längre."
I wish.
Men den mänskliga hjärnan är långt ifrån fullkomlig. I synnerhet när det gäller kontrollen över sig själv. Man kan inte bara bestämma sig för vad man ska tro på. Man kan inte styra sina egna tankar. Hur mycket vi än intalar oss det, så kan vi inte intala oss någonting. Och det är både trist, tråkigt och synd, men det är den verklighet jag ser. Det är den jag har att jobba med.
Visst är det frustrerande att inte kunna öppna fönstret på sommaren när man är ensam hemma, bara för att man vet att om det skulle flyga in något så skulle man låsa in sig på toaletten, proppa igen nyckelhålet med en halv rulle toalettpapper och sedan sitta där tills någon kommer och oroligt knackar på dörren eftersom ingen har sett en på två veckor. Men då får man cykla till tygaffären och köpa en halv meter tyll i en rolig färg som man fäster i fönsterkarmen med millimeterprecision och maskeringstejp.
Och visst är det jobbigt att få hjärtklappning varje gång man ser ett bi... eller en humla... eller en stor mygga... eller ett löv... eller en dammtuss... Men då får man skratta åt sin dumhet efteråt.
Värst är ändå rädslan för den egna rädslan. Att inte känna att man kan lita på sig själv. Om det skulle komma in en geting när jag satt i bilen, så är jag inte säker på att jag skulle hinna tänka på konsekvenserna av att kasta sig ur en bil i hög hastighet innan jag agerade på impuls. Jag har svårt att se hur jag någonsin skulle våga köra en bil på sommaren. Tänk bara vad jag skulle kunna ställa till med, panikslagen bakom en ratt! Och i en roddbåt på sjön skulle jag nog inte sitta stilla länge om jag fick ovälkommet besök. Jag skulle inte ha en tanke på vad jag hade i fickorna för stunden (mobiltelefon, kamera, nycklar...?) innan jag sökte skydd på andra sidan vattenytan. Oberäknelighet kan vara obehagligt. När den bor i dig är den fruktansvärd.
Jag har nu funderat på KBT i ett antal år, men det är mycket pengar och inte ett helt lätt steg att ta. Jag gör ju mitt yttersta för att undvika getingar. KBT är lite som att boka in ett möte med dem. Å andra sidan hägrar bilden av en sommar med getingar, utan rädsla. Och inte bara en. En lång rad av somrar med fönster uppslagna på vid gavel och bildörrar utan barnlås.
Jag antar att en människa inte får vara hur lycklig som helst. Och jag antar att Gud skulle hitta på något nytt sätt att jävlas med min sommarlycka om jag besegrade getingfobin han så snillrikt planterat hos mig. Men även om så är fallet, kan jag inte låta bli att tycka att det skulle vara värt det. Om så bara för omväxlingens skull. Om så bara för att byta problem. Ut med det gamla och in med någon ny skit. Kanske.
/z.flygh
Intet gott som inte för något ont med sig. Visst är det väl så man säger? Sommar. Ack, du underbara årstid. Solens, värmens, glassens och de varma nätternas årstid.
Getingarnas årstid. Helvete.
Jag antar att en människa inte får vara hur lycklig som helst. Att världen då skulle komma i obalans så att det skulle börja regna risgrynsgröt varje torsdag samtidigt som alla busstidtabeller skulle visa fel med tio minuter. Och Gud - eller vad nu arkitekten för detta bygge heter - insåg säkert i god tid vilken lyckopotential jag skulle ha om somrarna om ingenting gjordes åt saken. Så han gjorde något åt saken. Han skapade getingen - ett spetsigt kryp med vingar - och målade den svart- och gulrandig så att den inte skulle gå att missa.
När så grunden var grundligt lagd gick Gud vidare till att skapa en bror till mig vars inflytande skulle komma att begränsas till att
1) lära mig att uppskatta tv-spel samt
2) frukta getingar.
Och på de få områden som detta inflytande verkade, gjorde det ett fantastiskt jobb får man lov att säga. Men för att inte lämna något åt slumpen såg Gud också till att min rädsla skulle komma att stegras med åren. För säkerhets skull.
Så, 21 år gammal är det nu med skräckblandad förtjusning (mycket bokstavligt talat) som jag hälsar sommaren välkommen. I den mån jag ens gör det. Jag vet inte längre om den är välkommen eller inte... Fast jo. Men... aaahh!
Säga vad man vill om Gud, men killen vet vad han håller på med. Mission accomplished. Sommaren är inte det bad i sol och glädje som den hade kunnat vara. Där finns nu skuggor. Små skuggor som flyger runt på ett utstuderat olycksbådande sätt och surrar hotfullt.
Och försök resonera med mig, om ni vill. Berätta för mig att getingar inte är farliga. Att de inte sticks bara för sitt eget höga nöjes skull, eller för att ge utlopp för sin uppdämda ondska. Säg vad ni vill, men tro inte att det är några nyheter ni kommer med. Den rationella delen av min hjärna är mycket väl införstådd med allt detta, och som om inte det räckte så intalar jag mig det också aktivt varje dag under getingsäsongen. Problemet är att när det väl kommer till kritan har den rationella delen av min hjärna inte särskilt mycket att säga till om.
Och det är väl just det som är det fobiska i en fobi: den irrationella, oproportionerligt kraftiga reaktionen på situationen. En fobi är inte en missuppfattning. Typ, "Jaha, jag som faktiskt trodde att man dog av ett getingstick! Men nu vet jag ju hur det ligger till, så nu är jag inte rädd längre."
I wish.
Men den mänskliga hjärnan är långt ifrån fullkomlig. I synnerhet när det gäller kontrollen över sig själv. Man kan inte bara bestämma sig för vad man ska tro på. Man kan inte styra sina egna tankar. Hur mycket vi än intalar oss det, så kan vi inte intala oss någonting. Och det är både trist, tråkigt och synd, men det är den verklighet jag ser. Det är den jag har att jobba med.
Visst är det frustrerande att inte kunna öppna fönstret på sommaren när man är ensam hemma, bara för att man vet att om det skulle flyga in något så skulle man låsa in sig på toaletten, proppa igen nyckelhålet med en halv rulle toalettpapper och sedan sitta där tills någon kommer och oroligt knackar på dörren eftersom ingen har sett en på två veckor. Men då får man cykla till tygaffären och köpa en halv meter tyll i en rolig färg som man fäster i fönsterkarmen med millimeterprecision och maskeringstejp.
Och visst är det jobbigt att få hjärtklappning varje gång man ser ett bi... eller en humla... eller en stor mygga... eller ett löv... eller en dammtuss... Men då får man skratta åt sin dumhet efteråt.
Värst är ändå rädslan för den egna rädslan. Att inte känna att man kan lita på sig själv. Om det skulle komma in en geting när jag satt i bilen, så är jag inte säker på att jag skulle hinna tänka på konsekvenserna av att kasta sig ur en bil i hög hastighet innan jag agerade på impuls. Jag har svårt att se hur jag någonsin skulle våga köra en bil på sommaren. Tänk bara vad jag skulle kunna ställa till med, panikslagen bakom en ratt! Och i en roddbåt på sjön skulle jag nog inte sitta stilla länge om jag fick ovälkommet besök. Jag skulle inte ha en tanke på vad jag hade i fickorna för stunden (mobiltelefon, kamera, nycklar...?) innan jag sökte skydd på andra sidan vattenytan. Oberäknelighet kan vara obehagligt. När den bor i dig är den fruktansvärd.
Jag har nu funderat på KBT i ett antal år, men det är mycket pengar och inte ett helt lätt steg att ta. Jag gör ju mitt yttersta för att undvika getingar. KBT är lite som att boka in ett möte med dem. Å andra sidan hägrar bilden av en sommar med getingar, utan rädsla. Och inte bara en. En lång rad av somrar med fönster uppslagna på vid gavel och bildörrar utan barnlås.
Jag antar att en människa inte får vara hur lycklig som helst. Och jag antar att Gud skulle hitta på något nytt sätt att jävlas med min sommarlycka om jag besegrade getingfobin han så snillrikt planterat hos mig. Men även om så är fallet, kan jag inte låta bli att tycka att det skulle vara värt det. Om så bara för omväxlingens skull. Om så bara för att byta problem. Ut med det gamla och in med någon ny skit. Kanske.
/z.flygh
måndag 25 april 2011
Förväntan...!
...
Så mycket att se fram emot!
1. Valborg, 30:e april.
Det kan bli bra. Vad mer ska man säga?
2. Tandläkaren, 4:e maj.
Okej, nej. Det var ett skämt. Det kan inte bli bra.
3. EPTU med Hoven Droven på V-dala, 5:e maj.
Mina fötter dansar redan en glad schottis. Det kommer att bli helt fantastiskt! Åh, det är bara en dryg vecka kvar!
4. Grammatiktenta, 6:e maj.
Nej, det är faktiskt inte ett skämt. Det skulle kunna vara en mardröm, i och med att det är EPTU kvällen innan och så, men jag är lite för självsäker för att oroa mig. Jag kan det här. Det kommer att bli en trevlig tenta. Pepp!
5. LF goes LF, 7:e maj.
Förra terminens lördagsfikavärdinnor tar tillfälligt över Lördagsfikat och visar var skåpet ska stå, en gång för alla! Vi kommer att rocka! Yeah!
6. KMK-bal, 9:e maj.
Fram med min fulaste balklänning!
7. Vårbal, 21:a maj.
Fram med min finaste balklänning!
Oj oj oj, all denna längtan! Vad ska jag göra av den? Vad ska jag göra av mig själv? Gaaaahh!
(Så, nu har jag gett utlopp för den lilla känslovågen. Förlåt om jag i och med detta råkade stänka ner någon mycket ointresserad liten människa, men ni får nästan skylla er själva. Det här är min blogg.)
/z.flygh
Så mycket att se fram emot!
1. Valborg, 30:e april.
Det kan bli bra. Vad mer ska man säga?
2. Tandläkaren, 4:e maj.
Okej, nej. Det var ett skämt. Det kan inte bli bra.
3. EPTU med Hoven Droven på V-dala, 5:e maj.
Mina fötter dansar redan en glad schottis. Det kommer att bli helt fantastiskt! Åh, det är bara en dryg vecka kvar!
4. Grammatiktenta, 6:e maj.
Nej, det är faktiskt inte ett skämt. Det skulle kunna vara en mardröm, i och med att det är EPTU kvällen innan och så, men jag är lite för självsäker för att oroa mig. Jag kan det här. Det kommer att bli en trevlig tenta. Pepp!
5. LF goes LF, 7:e maj.
Förra terminens lördagsfikavärdinnor tar tillfälligt över Lördagsfikat och visar var skåpet ska stå, en gång för alla! Vi kommer att rocka! Yeah!
6. KMK-bal, 9:e maj.
Fram med min fulaste balklänning!
7. Vårbal, 21:a maj.
Fram med min finaste balklänning!
Oj oj oj, all denna längtan! Vad ska jag göra av den? Vad ska jag göra av mig själv? Gaaaahh!
(Så, nu har jag gett utlopp för den lilla känslovågen. Förlåt om jag i och med detta råkade stänka ner någon mycket ointresserad liten människa, men ni får nästan skylla er själva. Det här är min blogg.)
/z.flygh
torsdag 21 april 2011
Under min cykelhjälm: en liten inblick
...
Jag och min cykelhjälm har haft ett ganska skakigt förhållande. Jag vet inte exakt hur länge vi har funnits i varandras liv. Dagen då jag fick min cykelhjälm var det inte direkt en händelse jag skrev ned i kalendern och ritade åtta pyttesmå hjärtan runt med rosa överstrykningspenna. Men även om jag inte vet precis när vi möttes så var det länge sedan. Typ mellanstadiet. Jag minns inte jättemycket från den perioden av mitt liv som cyklist, men jag använde hjälm. Det var säkert inget jag gjorde med glädje, men inte desto mindre gjorde jag det.
Tydligare minns jag när jag slutade använda hjälm. Jag gick i sjätte klass och cykelhjälm var både fult, töntigt och irriterande. Mamma och pappa skulle givetvis inte ha samtyckt till mitt avståndstagande från cykelhjälmen, så jag hade "förstånd" nog att inte rådfråga dem. Under en ganska lång period lämnade jag huset på morgonen med hjälmen i handen och cyklade till skolan med den hängande på styret. Där gjorde den ju nytta.
Tids nog slutade jag helt ta den med mig, och det ledde till en mängd diskussioner mellan mig och mina föräldrar, men de kunde ju aldrig göra mer än att dumförklara mig. De kunde inte tvinga mig, och till slut var väl alla less på samtalsämnet och hjälmen glömdes bort på hatthyllan.
Nu har jag plockat fram den igen - högst frivilligt - och satt den på huvudet. Den senaste veckan har jag inte suttit på cykeln utan hjälmen på huvudet, oavsett hur kort cykelturen har varit. Alla jag har pratat med detta om har applåderat mitt påhitt. Alla tycks vara rörande överens om att det är en genombra idé, och "man borde ju egentligen, men..."
Men man förstör frisyren.
Men man blir så svettig.
Men den är i vägen.
Men den är ful.
Men orka.
Jag instämmer i de flesta av dessa invändningar, men jag har i nuläget bestämt mig för att betala det priset, och många har frågat mig varför. Varför just nu? Mammas spontana reaktion när jag meddelade att jag tänkte börja använda cykelhjälm igen var ett oroligt: "Har du kört omkull?!". Det har jag inte gjort, åtminstone inte sedan i vintras, och det har ingenting med saken att göra egentligen. Det är andra saker som ligger till grund för min ändrade ståndpunkt i frågan.
Den senaste tiden - och då menar jag bortemot ett och ett halvt år tillbaka eller så - har jag haft det väldigt bra. Jag har haft tusen skäl att vara lycklig, nöjd och glad, och jag har verkligen uppmärksammat och känt den glädjen. Jag gör ingen hemlighet av att detta är mycket tätt sammankopplat med att jag vid ungefär samma tid upptäckte både aikidon och Norrlands nation. Lyckokurvan gick spikrakt uppåt. Men när man har mycket man älskar har man också mycket att vara rädd om, mycket att förlora.
För ett år sedan fick jag ett litet smakprov på hur det kan kännas att i en handvändning tappa taget om en stor del av det som är viktigt för en. Det var inte allvarligare än att jag bröt nyckelbenet på aikidon, men för att vara ett relativt litet ben fick dess tillkortakommande ganska stora konsekvenser för mig. Med fem dagar kvar till Vasaloppet fick jag för det första sadla om från skidåkare till åskådare och ta mig igenom en helg av smärta på flera plan. Min post som lördagsfikavärdinna på Norrlands hotades också, men jag lyckades klamra mig fast vid den, även om det var en bökig, kanske onödigt smärtsam och ineffektivt enarmad tid.
Värre var det då med aikidon, som jag sörjde ganska intensivt under det halvår jag var utestängd från den. Att inte få träna var tufft, men den riktiga ångestklumpen i bröstet bestod ändå av rädsla. Så mycket besvär och krångel som det var med operationer hit och dit, ben som rörde sig åt fel håll och spikar som inte ville stanna inne i kroppen, kändes rädslan för att aldrig mer kunna träna aikido ändå ganska välmotiverad. Det var ingen rolig tid. Flera av mina glädjeämnen höll på att rinna mig mellan fingrarna, och jag kunde inte göra något åt det.
Jag säger nu inte att en cykelhjälm skulle ha räddat mitt nyckelben och besparat mig all denna ångest - den hade med all sannolikhet bara varit väldigt mycket i vägen i den situationen. Men jag har lärt mig att uppskatta en frisk, hel och fungerande kropp. Jag har lärt mig hur mycket jag har att förlora och hur snabbt saker kan förändras, och jag har lärt mig hur hopplöst hjälplös man kan känna sig när man plötsligt tappar fotfästet i tillvaron. Om en cykelhjälm kan minska risken för att något sådant ska inträffa igen, så är det en cykelhjälm jag tänker bära med den största glädje. Det är värt det, det är så värt det. Tiotusen gånger om.
"Varför just nu?" frågar ni.
Och jag svarar: Jag har tänkt.
Det är allt.
/z.flygh
Jag och min cykelhjälm har haft ett ganska skakigt förhållande. Jag vet inte exakt hur länge vi har funnits i varandras liv. Dagen då jag fick min cykelhjälm var det inte direkt en händelse jag skrev ned i kalendern och ritade åtta pyttesmå hjärtan runt med rosa överstrykningspenna. Men även om jag inte vet precis när vi möttes så var det länge sedan. Typ mellanstadiet. Jag minns inte jättemycket från den perioden av mitt liv som cyklist, men jag använde hjälm. Det var säkert inget jag gjorde med glädje, men inte desto mindre gjorde jag det.
Tydligare minns jag när jag slutade använda hjälm. Jag gick i sjätte klass och cykelhjälm var både fult, töntigt och irriterande. Mamma och pappa skulle givetvis inte ha samtyckt till mitt avståndstagande från cykelhjälmen, så jag hade "förstånd" nog att inte rådfråga dem. Under en ganska lång period lämnade jag huset på morgonen med hjälmen i handen och cyklade till skolan med den hängande på styret. Där gjorde den ju nytta.
Tids nog slutade jag helt ta den med mig, och det ledde till en mängd diskussioner mellan mig och mina föräldrar, men de kunde ju aldrig göra mer än att dumförklara mig. De kunde inte tvinga mig, och till slut var väl alla less på samtalsämnet och hjälmen glömdes bort på hatthyllan.
Nu har jag plockat fram den igen - högst frivilligt - och satt den på huvudet. Den senaste veckan har jag inte suttit på cykeln utan hjälmen på huvudet, oavsett hur kort cykelturen har varit. Alla jag har pratat med detta om har applåderat mitt påhitt. Alla tycks vara rörande överens om att det är en genombra idé, och "man borde ju egentligen, men..."
Men man förstör frisyren.
Men man blir så svettig.
Men den är i vägen.
Men den är ful.
Men orka.
Jag instämmer i de flesta av dessa invändningar, men jag har i nuläget bestämt mig för att betala det priset, och många har frågat mig varför. Varför just nu? Mammas spontana reaktion när jag meddelade att jag tänkte börja använda cykelhjälm igen var ett oroligt: "Har du kört omkull?!". Det har jag inte gjort, åtminstone inte sedan i vintras, och det har ingenting med saken att göra egentligen. Det är andra saker som ligger till grund för min ändrade ståndpunkt i frågan.
Den senaste tiden - och då menar jag bortemot ett och ett halvt år tillbaka eller så - har jag haft det väldigt bra. Jag har haft tusen skäl att vara lycklig, nöjd och glad, och jag har verkligen uppmärksammat och känt den glädjen. Jag gör ingen hemlighet av att detta är mycket tätt sammankopplat med att jag vid ungefär samma tid upptäckte både aikidon och Norrlands nation. Lyckokurvan gick spikrakt uppåt. Men när man har mycket man älskar har man också mycket att vara rädd om, mycket att förlora.
För ett år sedan fick jag ett litet smakprov på hur det kan kännas att i en handvändning tappa taget om en stor del av det som är viktigt för en. Det var inte allvarligare än att jag bröt nyckelbenet på aikidon, men för att vara ett relativt litet ben fick dess tillkortakommande ganska stora konsekvenser för mig. Med fem dagar kvar till Vasaloppet fick jag för det första sadla om från skidåkare till åskådare och ta mig igenom en helg av smärta på flera plan. Min post som lördagsfikavärdinna på Norrlands hotades också, men jag lyckades klamra mig fast vid den, även om det var en bökig, kanske onödigt smärtsam och ineffektivt enarmad tid.
Värre var det då med aikidon, som jag sörjde ganska intensivt under det halvår jag var utestängd från den. Att inte få träna var tufft, men den riktiga ångestklumpen i bröstet bestod ändå av rädsla. Så mycket besvär och krångel som det var med operationer hit och dit, ben som rörde sig åt fel håll och spikar som inte ville stanna inne i kroppen, kändes rädslan för att aldrig mer kunna träna aikido ändå ganska välmotiverad. Det var ingen rolig tid. Flera av mina glädjeämnen höll på att rinna mig mellan fingrarna, och jag kunde inte göra något åt det.
Jag säger nu inte att en cykelhjälm skulle ha räddat mitt nyckelben och besparat mig all denna ångest - den hade med all sannolikhet bara varit väldigt mycket i vägen i den situationen. Men jag har lärt mig att uppskatta en frisk, hel och fungerande kropp. Jag har lärt mig hur mycket jag har att förlora och hur snabbt saker kan förändras, och jag har lärt mig hur hopplöst hjälplös man kan känna sig när man plötsligt tappar fotfästet i tillvaron. Om en cykelhjälm kan minska risken för att något sådant ska inträffa igen, så är det en cykelhjälm jag tänker bära med den största glädje. Det är värt det, det är så värt det. Tiotusen gånger om.
"Varför just nu?" frågar ni.
Och jag svarar: Jag har tänkt.
Det är allt.
/z.flygh
måndag 11 april 2011
Språkhumor
Mitt språksinne slog nära nog knut på sig självt på dagens lektion i Runkunskap. Det hela mynnade ut i ett skrattanfall från min sida som jag tror att de övriga kursdeltagarna tyckte var lite omotiverat. Men icke!
Situationen var sådan att läraren (som inte är svenskfödd, utan har något östeuropeiskt ursprung och bryter en del på svenska) visade en bild på en runsten, med en engelsk översättning av runorna intill. Med i salen satt en utomstående kille - en besökande kompis till en av kursdeltagarna. Trots att han inte gick kursen tyckte läraren att han ändå skulle försöka identifiera de olika s.k. formlerna man kunde hitta i runtexten. Killen berättade då att han inte talar svenska, utan norska, men erbjöd sig göra ett försök. Han missförstod dock, och började istället översätta den engelska översättningen till norska. Hans kompis hejdade honom och sufflerade honom - på franska.
Så vi har alltså en lärare som på bruten svenska ber en kille svara på frågor om en runsvensk text översatt till engelska. Och killen svarar på norska, utifrån den hjälp hans kompis gett honom på franska.
Och det var bara jag som tyckte att det var roligt!
/z.flygh
måndag 4 april 2011
Förbannade fjortisfasoner
Okej, Guðnjótr kände sig säkert otroligt hipp när han någon gång på vikingatiden lät resa en sten med stavlösa runor åt whatever random släkting det nu var. Jag antar att stavlösa runor var lite vikingatidens chat- och sms-språk ("Omg, d va f1 ql!!"); snabbt, enkelt och jävligt irriterande.
För er som inte vet vad stavlösa runor är för något så är det ungefär som att skala bort 90 % av de vanliga runorna så att det bara blir små streck och prickar kvar. Oläsligt, men ändå sådär jobbigt systematiskt så att man fortfarande förväntas kunna tolka dem.
Jag hoppas för min del att Guðnjótr klämde tummen under sin idiotiska fjortissten, för det lidande han utsätter mig för är då inte roligt någonstans. Och då har jag ändå haft överseende med stavningsanarkin som råder på runstenarna.
Varför skriva alls, om man inte vill bli förstådd? Hade dåtidens människor aldrig hört talas om läsarservice?!
/z.flygh
fredag 25 mars 2011
Lyckad misslyckad tenta
Frukostmacka!
En fin dag. Den började med språksociologitentan, vilken utan tvekan var den roligaste tentan jag någonsin har skrivit. Det gick förstås inte bra - det kan man knappast förvänta sig när det sammanlagda antalet timmar nedlagda på plugg inför tentan är mindre än antalet skärsår jag för tillfället har på mina händer. (Den kan ni ju fundera på!). Men man var hur som helst tvungen att sitta minst 30 minuter, så varför inte svara på frågorna under tiden? Bara för att man inte har de rätta svaren ska man väl inte behöva sitta och rulla tummarna. Så länge man skriver något finns det ju åtminstone en chans att man kammar in ett par poäng. Och man kan i alla fall ha roligt.
Så jag svarade på i princip alla frågor. Min personliga favorit löd ungefär: "Förklara och ge exempel på hur s-kurvan kan användas för att beskriva språkförändringar. (Exemplet får vara påhittat)." Nå, jag visste inte vad s-kurvan var för något, men jag ritade en s-formad kurva och förklarade (mycket övertygande) hur språket under de närmaste 30 åren kommer att förändras så att alla år 2040 kommer att använda "Frukostmacka!" som hälsningsfras. Vilket alltsammans framgick mycket tydligt av min s-kurva. Som sagt: jag har aldrig haft så roligt på en tenta tidigare.
Efter denna förvånansvärt upplyftande start på dagen bar det av mot Norrlands för ett litet lördagsfikaprepp. Det blev jättetrevligt med en massa folk som hoppade in och hjälpte till, och med en spontan liten våffelpaus halvvägs igenom, Våffeldagen till ära. Efter genomfört prepp drog jag och Amelie oss hem till henne för lite spontanplugg.
Spontanplugg. En fredagskväll. Direkt efter tentan. Jag vet, visst låter det inte som jag? Men jag satte mig ändå och translittererade, normaliserade och översatte runinskrifter ett tag. Ange anslöt sig till oss, och sedan Helen, och plugget var ett minne blott. Och jag kände igen mig själv igen.
Nu säger mina ögon: "Stopp! Nej! Inte ett ord till!" och de försöker febrilt svepa om sig mina ögonlock. Och jag är inte den som är den.
/z.flygh
onsdag 23 mars 2011
Uppdatering
Vad har hänt sedan sist?
1. Tiden har gått. Det är kanske ingen större nyhet, men det innebär att
2. Min språksociologitenta närmar sig. I övermorgon är det dags. Men jag är inte alls nervös, för
3. Jag har mycket effektivt lyckats undvika att plugga till tentan, vilket medför att
4. Jag har gett upp hoppet om att klara tentan. Men
5. Jag har bestämd mig för att skriva tentan trots att inget hopp finns om att jag skulle kunna klara den. Något lär jag mig väl av att försöka skriva den. Omtenta nästa!
6. Jag har pysslat i 120 km/h allra minst!
7. Jag har börjat virka amigurumi, och hittills förfärdigat en kanin och en sköldpadda. En munk är på väg också. Det är roligt och beroendeframkallande. Helt klart en dålig aktivitet under tentaveckor.
8. Jag har byggt klart mitt tändstickshus. I mitt huvud börjar uppföljaren redan ta form. Dock kommer det nog att dröja ett tag innan jag orkar skära till fler tändstickor...
9. Jag har i princip skrivit färdigt min CM-ansökan. Allt utom svaren på de svåra frågorna. Jag undrar om "Pass" är ett giltigt svar?
Och senaste nyheten:
10. Hoven Droven (folkmusik/rock) spelar på EPTU på V-dala den 5:e maj! Jag upptäckte det nyss och jag befinner mig fortfarande i ett lätt lyckorus. Jag hörde dem spela först på Oktoberstämman i höstas, och jag blev kär. Sedan dess har jag lyssnat på dem på Spotify, men det är liksom inte samma sak. Musiken är förstås lika bra, men det är musik jag vill dansa till snarare än bara lyssna på. Och här är min chans! En chans som jag tänker ta om jag så ska behöva dö och återuppstå på vägen! Och det är bara typ en och en halv månad dit. Iiiiih!!
/z.flygh
onsdag 9 mars 2011
Massage och en symaskin?
Högt, högt upp på önskelistan står för tillfället en symaskin. Ah, denna fantastiska uppfinning, möjligheternas maskin. Så varför inte roa sig med att kika runt lite på utbudet? Och smått roande var det. Eller vad sägs om:
"AEG Symaskin
Stark och finessrik symaskin till hemmet. 24 program och ett tillbehörsset.
[...]
Spara pengar på våra paketerbjudanden
Den här produkten går att köpa som ett paketerbjudande, se våra populära paket nedan.
Paketerbjudande: AEG Symaskin + Nackmassage"
... What? Vad är det för ett mysko paket? Lite massage när du suttit och sytt för länge och blivit stel i nacken? Annars brukar det väl finnas en logisk koppling i ett paketerbjudande. Typ: "Köp laptopen och laptopfodralet till paketpris!". Inte: "Köp gräsklipparen och den grillade kycklingen till paketpris!". Och det här skulle dessutom vara ett av deras "populära paket". Jag undrar, jag...
...Och nu har jag undrat färdigt. Istället ska jag övergå till horisontellt läge och drömma om en symaskin med inbyggd nackmassagefunktion. Det står för övrigt ännu högre upp på önskelistan...
/z.flygh
lördag 5 mars 2011
Fem sinnen
Senast igår meddelade jag ju att jag hade för avsikt att insupa vasaloppsstämningen med alla fem sinnena. Här redovisar jag nu resultatet.
Vad jag sett
Folkmassor. Skidor. Nummerlappar. Medaljer. Dalahästar i alla färger och storlekar. En liten terrier.
Vad jag hört
Människosorl. Speakerrösten som intervjuar en kranskulla. Musik. En benvärmarförsäljares försäkran om alpackaullens fördelar framför vanlig lammull. Vinden.
Vad jag känt doften av
Svett. Brända mandlar. Vår. Förväntan.
Vad jag känt smaken av
Pasta med köttfärssås. Pasta med skinksås. En gratiskaramell från Preem med jordgubbssmak.
Vad jag känt
Blötsnö. Ett småsträvt renskinn i ett marknadsstånd. Smältvatten som droppar ner i nacken från ett tak. En dunjacka och en fuktig lovikavante som stryker emot mig i trängseln. Solsken. Alla sorters solsken.
Insupandet fortsätter.
/z.flygh
fredag 4 mars 2011
Mitt älskade Vasalopp
Det är alltid med en tung känsla man konstaterar att väckarklockan ringer. Och nu menar jag den i mobilen, för min vanliga väckarklocka har gått ur tiden. Sannolikt på grund av omild hantering (men jag blev provocerad!). Att mobilen bryter tystnaden och sömnens sköra kapsel med just Creeds "One last breath" hjälper bara marginellt. Tunga armar, tunga ben, tunga ögonlock. När man två nätter i rad bara har sovit en och en halv respektive tre timmar, är en upplyst mobildisplay som blinkar "06.20: God morgon! Dags att vakna" närmast definitionen av dåliga nyheter.
Men det finns ljusglimtar också i de grumligaste av vatten.
Skälet till denna okristligt tidiga väckning är nämligen årets resa till Mora. På söndag går Vasaloppet av stapeln och sedan mer än tio år tillbaka är jag och mina föräldrar alltid på plats under Vasaloppshelgen. Pappa i spåret, mamma i hemslöjdsbutikerna och jag själv... alternerande mellan dem.
Förrförra året ställde jag upp i mitt första Vasalopp. Jag hade inte tränat över huvud taget - varken skidåkning eller någon annan form av motions- eller styrketräning - utan hade som målsättning att ta mig till den första kontrollen. Många ställde sig frågande till detta. Varför? Vad var poängen med det? Det kostar ändå ganska mycket pengar att anmäla sig. Och varför inte i så fall åka Tjejvasan eller något, som jag skulle kunna ta mig igenom?
Mitt svar är att jag älskar Vasaloppet. Jag har varit i Mora under Vasaloppshelgen varje år sedan jag var sju år, och stämningen i luften under dessa dagar, vasaloppsatmosfären, kan inte liknas vid något annat. Tältet där man hämtar ut nummerlappar och får gratis karameller (som på senare år dessutom är trevligt uppvärmt - en klar förbättring!), trängseln inne på Inter Sport där vallatips delas ut på röda lappar, alla människor som vandrar fram och tillbaka på gågatan i full skidmundering och med skidor och stavar i högsta hugg, den obligatoriska uppladdningspastan, speakerrösten som fyller luften, stånden med björnkorv, ullmössor, havtornsmarmelad och brända mandlar, och vasaloppslåten.
Vasaloppslåten. Denna korta lilla melodisnutt är det mäktigaste som finns. 30 sekunder i andlöshet. Den är textlös (textfri?), men handlar så uppenbart om hjältar, utmaningar, kamp och seger.
Da-da-da, da-dam-da, da-da-da-da-da, da-da-da-da, dam-da-da-da
Da-da-da, da-dam-da, da-da-da-da-da, da-da-da-da, dam-da-da-da
Da-da-da-da, da-da, da-da-da,
da-da-dam-da, da-da, da-da
Da-da-da-da, da-da, da-da-da,
dam-da-da-da, dam-da
Da-da-da, da-dam-da, da-da-da-da-da, da-da-da-da, dam-da-da-da
Da-da-da,-da-dam-da, da-da-da-da-da, da-da-da-da, dam-da-da-da
Da-da-da-da, da-dam-da
Åh, jag blir knäsvag...
Men för att återgå till vad jag pratade om: Jag älskar Vasaloppet och stämningen omkring det i Mora. Och om atmosfären vibrerar på Moras gågata, hur måste den då inte vara i spåret? Det riktiga spåret, inte Tjejvasan eller Öppet Spår, utan the real deal. Självklart var jag tvungen att ställa upp, det är mitt svar.
Och det var verkligen fantastiskt. Lite avslappnad feststämning, samtidigt lite högtidligt. Med värme och musik välkomnades man till kontrollerna med bullar och blåbärssoppa. För jag tog mig till första kontrollen. Och den andra och den tredje. I Risberg bröt jag, mer än nöjd med mina drygt 3 mil, en tredjedels Vasalopp. Jag var nog den enda som log på bussen tillbaka till Mora...
Förra året anmälde jag mig också, denna gång med en ganska hyfsad grundkondition och styrka i kroppen, och målet var att klara mig åtminstone till den fjärde kontrollen, halva loppet. Tyvärr bröt jag ju då nyckelbenet fem dagar innan Vasaloppet... I år anmälde jag mig inte, för jag tyckte att det var för mycket pengar. Nu ångrar jag mig bittert. Efter min skidvecka i Orsa Grönklitt nu senast, när åkningen gick så bra och jag aldrig tycktes kunna bli trött, började jag ana att detta hade kunnat bli ett bra år. Med lite envishet hade jag kanske till och med kunnat klara hela loppet... Den där målgången i Mora kommer nog aldrig sluta att hägra förrän jag faktiskt har upplevt den.
Men nu är jag i alla fall här. Jag sov mig igenom de 26 milen hit, så nu är jag relativt utsövd ändå. Redo att gå ut och insupa vasaloppsstämningen med alla fem sinnena.
/z.flygh
onsdag 2 mars 2011
Lösryckt iakttagelse 11-14:
En tändsticksbyggnadsarkitekts funderingar
11) Lim och tangentbord är en dålig kombination. Tro mig. Eller prova, för all del. Men kom inte sedan och be mig karva loss dina fingrar från h-, o-, p-, s-, a- och n-tangenterna.
12) Man får mycket märkliga skavsår av att skära bort topparna på 400 tändstickor.
13) Det finns roligare saker att göra än att skära bort topparna på 400 tändstickor. Typ äta salladskål. Eller vissla Pachelbels Canon i D.
14) Genom inköpet av dessa 400 tändstickor och 80 av deras ännu ostympade vänner har hela 1 krona och 60 öre skänkts till välgörenhet. Det är så skönt att känna att man gör skillnad.
/z.flyghsöndag 27 februari 2011
fredag 18 februari 2011
Fasader
Du har inte mycket på dina
vitrappade väggar
Jag frågar
och du förklarar tålmodigt
som du brukar
(vad du får stå ut med!)
att varför börja klä en fasad
när man ännu inte är klar med sig själv?
Jag nickar oförstående
som jag brukar
och får syn på den tomma ramen
ovanför din säng
Jag frågar inte
varför du har ramat in ett vitt ark
och hängt upp det på väggen
för jag är rädd, så rädd
att du ska säga
att det är en bild av
mig
bakom fasaden
/z.flygh
lördag 12 februari 2011
I vita spår: en haikusvit
Drömmer om en gran
om en dag i vita spår
Vaknar och går ut
Sömndruckna skidor
solar sig på förstubron
Vallan violett
Skidorna på plats
under varma pjäxorna
Stavarna tar sats
Magra soldater
står längs spåret i givakt
En stolt tallarmé
Granar kämpar på
mot det tunga snötäcket
Deras kamp, min vy
Tallens stumma ord:
Tysta leken börjar nu!
Skogen töms på ljud
Månen seglar upp
jagar solen, leker kull
Solen flyr i hast
Mörkret tätt inpå
Månen glittrar trösterikt
visar vägen hem
Doft av varm choklad
lockar stav ur hand på mig
Varmt är stugans sken
Trötta ben till sängs
bultande av mil på mil
Sömnen sveper in
Stormens vind och vrål
når mig inte längre, jag
drömmer om en gran
/z.flygh
fredag 11 februari 2011
Flyghet på autopilot...
Ibland får jag en sådan lust att bara vara oansvarig. Bara sluta bry mig för en dag eller så, och se vad som händer. Jag snackar inte om att stjäla mammas finporslin, sälja det, köpa ett gevär för pengarna och spela rysk roulette med ett motorcykelgäng om dumleklubbor - jag vill bara slappna av utan att behöva bekymra mig om konsekvenser.
Men sådan är inte min natur.
Jag tycks ha väldigt svårt att sätta det här flyghet på autopilot och luta mig bakåt. Att vara ansvarstagande är bra, jättebra, duktig flicka! ... Men jag undrar, jag. Ansvarstagande leder till mer av samma vara, och slutligen till frustration. Kanske är det de duktiga, ansvarstagande flickorna som till slut får nog och blir riktigt utagerande och oansvariga? Alla behöver ladda ur ibland.
Varför ska jag jämt behöva stå och manövrera den här jäkla skutan? När jag helst vill sitta längst bak i aktern med tårna i vattnet och njuta av färden. Vart den än bär hän...
/z.flygh
onsdag 9 februari 2011
Och jag åker ikapp med solen
Jag är uppriktigt förvånad över hur bra skidåkningen går. Okej, särskilt snabbt går det inte - på den fronten försöker jag inte ens. Men sträckorna! Min svaghet för utmaningar spelar en stor roll i detta, då jag har fått för mig att man varje dag måste åka längre än dagen innan.
Söndag - 12 km
Måndag - 37 km
Tisdag - 39 km
Onsdag - 36 km +...
Jag ska snart ut på dagens eftermiddagsrunda, och jag siktar på att få ihop 14 km till så jag kommer upp i de hägrande 50 kilometerna.
Men varifrån kommer all denna energi? För visst, benen är trötta och armarna likaså, men de blir liksom aldrig mer än just trötta. Jag är inte tröttare efter 30 km än jag var efter 3.
Det enda som begränsar mig är egentligen dagsljuset. Jag åker ikapp med solen på kvällarna. När solen har gått ner känner man sig ganska ensam ute i vildmarken, med fyra kilometer till närmaste människa. Snön är ljus och någon liten månskärva lyser trösterikt ovanför en, men det är ändå med lättnad man flyr mörkret, in på det upplysta elljusspåret - snart hemma.
Och hemma betyder varm choklad.
/z.flygh
måndag 7 februari 2011
Min skidfilosofi
Det är lätt att kategorisera skidåkarna man möter i spåret.
Där finns tävlingsåkarna - satsarna som är ute efter en ännu bättre tid i årets Vasalopp. De susar förbi dig, susar om dig, eller bara susar i största allmänhet.
Därefter har vi entusiasterna - de motionerar. Kanske ska de också åka Vasaloppet (tionde startledet i så fall), men de åker framför allt för att de älskar att valla, åka, valla om och jämföra tider. De roar sig.
Den tredje och sista kategorin är de motvilliga skidåkarna. De åker aldrig ensamma. De kämpar 2 till 10 meter bakom sin pappa, mamma, pojkvän, flickvän, väninna eller husse - vem det än är som har släpat med dem. För en sak är säker; hade de fått bestämma så hade de varit någon helt annanstans...
Mig själv har jag betydligt svårare att placera i ett fack. Jag hamnar väl ganska nära entusiasten antar jag, men jag har på något sätt en alldeles egen skidfilosofi. Jag älskar inte att åka skidor. Jag åkte inte mina 3,7 mil idag för att jag tycker om skidåkningen. Den går an, men vad jag älskar är allt runt omkring.
Jag sysslar inte så mycket med tider när jag åker. Jag håller ett öga på klockan bara för att inte råka missa någon måltid, men hur snabbt jag avverkar x antal kilometer intresserar mig inte särskilt mycket. Jag har mitt eget sätt. Jag åker koncentrerat i tio minuter, sedan letar jag med blicken efter skogens vackraste gran. När jag har hittat den åker jag koncentrerat i tio minuter till, varefter jag vänder mig om och betraktar solnedgången (som av någon anledning alltid, alltid är bakom mig). Sedan mer kröö, plonk, kröö, plonk.*
Om fåglarna sjunger för mig lyssnar jag på dem. Gör de det inte så lyssnar jag på musik. Egentligen spelar det ingen större roll, för mitt huvud töms ändå på allt. När jag ligger i min säng på kvällen och tänker tillbaka på de åtskilliga timmar jag har tillbringat i skidspåren under dagen kan jag inte minnas en enda tanke jag har haft. Det är en ganska skön känsla, som att huvudet har rensats och renats. All skit är borta.
Det enda som kanske, kanske finns kvar är minnet av en alldeles särdeles vacker liten gran...
*
kröö = ljudet av knarrande stavtag
plonk = ljudet av skidans slag mot ett hårt skidspår
/z.flygh
torsdag 3 februari 2011
Utmaningarnas dag i Majs
Jag är svag för utmaningar. Särskilt riktigt dumma och poänglösa utmaningar. I caféet idag påstod någon att man inte ska suga i sig strösocker genom ett sugrör, för att man då skulle få sockret ner i lungorna. Skitsnack, sa vi. Amy sprang och hämtade sugrör, och så provade vi. Inga problem.
... Socker är ju ganska mesigt, egentligen. Annat är det med svartpeppar! Och jag sa som så till Stefan, att "jag gör det om du gör det". Har den frasen någonsin följts av förnuftigt handlande? Jag tvivlar. Men handsken var kastad, och vi turades om att suga svartpeppar med sugrör. Det var inte trevligt. Man fick genast hela munnen full, och det var starkt.
... Men inte mycket mer än så, egentligen. En av nykomlingarna ( Agnes. Det var hennes första prova-på-pass i caféet...) berättade då att det tydligen ska vara omöjligt att svälja en tesked kanel. ... Verkligen? Fram med kanel och fram med teskedar! I en gemensam rörelse förde jag och Stefan varsin välfylld tesked kanel till munnen. I samma ögonblick som kanelen landade på tungan växte den till tredubbel volym. När jag försökte svälja täppte den till varenda skrymsle i munhålan och jag hostade fram ett stort kanelmoln. Hostande rusade jag mot toaletten där jag fick upp min lunch. Synd på en mycket god spenat- och fetaostpaj... Halsen brände som eld och känns fortfarande illa tilltygad. Stefan hade heller ingen behaglig upplevelse av det hela, men han hade visst vett nog att aldrig riktigt svälja. Kul för honom. Verkligen.
Och den nya cafévärdinnan har vi gott hopp om. Hon lyckades få mig att spy redan första dagen. Hur ska detta sluta?!
Och vad har vi lärt oss av detta?
- Det är inte farligt att suga i sig socker genom ett sugrör.
- Det är inte gott att suga i sig svartpeppar.
- "Jag ska inte göra det, även om du gör det."
- Agnes vet vad hon pratar om. Ifrågasätt inte.
- Kanel är gott som fyllning i bullar. Inte som munskölj.
/z.flygh
onsdag 2 februari 2011
Kärleken till Majs
"Åh, vad jag älskar Majs!"
För de allra flesta människor är dessa ord föga mer än en kärleksförklaring till en grönsak. Också en någorlunda luttrad fikagäst i Majs café skulle kanske ha svårt att förstå ordens innebörd. Men för cafévärdinnorna som någon gång med sitt engagemang och sin kärlek har gjort Majs café till sitt andra hem i studentlivet, är dessa ord inget mindre än en helhjärtad kärleksförklaring till den gemenskap som döljer sig bakom kakkylens lätt suddiga plastrutor.
Ingen som har jobbat i Majs skulle tolka orden ovan som kärlek till själva caféet med dess bänkar, kylskåp, spis, diskstation och en mycket färggrann uppsättning skärbrädor. Det är människorna som gör Majs café.
Det är de fem före detta cafévärdinnorna som uttrycker sin stora oro över lördagsfikats framtid i och med bristen på nya lördagsfikavärdinnor och som försöker komma på lösningar och diskuterar vad de själva kan göra.
Det är lördagsfikavärdinnan som hoppar in och tar hand om stängningen av kvällsfikat när det krisar.
Det är cafévärdinnan som egentligen har jobbat sina pass, men som ställer sig ett par timmar i disken i utbyte mot en påse överblivna kanelbullar.
Det är cafévärdinnan som lämnar kassan ett ögonblick för att gå ut och ge dig en kram där du sitter vid ett bord och har en tung eftermiddag.
Det är de cafévärdinnor som ibland hänger i caféet utan att göra någon som helst nytta, bara för att att de inte har något bättre för sig.
Det är de tretton cafévärdinnor som jobbar gratis pass efter pass, vecka efter vecka, och på så sätt gemensamt lyckas driva ett café - det är de som gör att jag ibland känner mig nödgad att utbrista: "Åh, vad jag älskar Majs!"
Kvällsfikat på tisdagar börjar bli lite av en samlingsplats för nytt och gammalt folk att ses och bara hänga över en kopp te eller lite scones. Stämningen är lugn, varm och avslappnad. Efter tisdagens aikidopass är det höjden av njutning - ja, närmast fulländad lycka - att slå sig ned i goda vänners sällskap och sätta tänderna i Paulas varma nattmacka med skinka och ädeloströra.
Och så springer man bort med Hannah och Lykke och sätter sig i en ödslig trapp med fin akustik. Och de sjunger "Smedsvisan" i stämmor medan man själv bara lyssnar. Och någonstans långt nere i magtrakten gråter man för att allt är så vackert och för att man är där, så nära, och får ta del av det. Man gråter för att lyckan är på riktigt, för att man känner den, äger den. Man gråter för att man känner leendet i sitt eget ansikte och vet att det är människorna omkring en som har lämnat det där.
Åh, vad jag älskar Majs.
/z.flygh
tisdag 1 februari 2011
Nattligt dilemma
Jag har ägnat de senaste två timmarna åt att pimpa naglarna, men framför mig har jag en förförisk liten clementin som blinkar inbjudande åt mig (med en anmärkningsvärd brist på självbevarelsedrift...).
Skala eller inte skala - det är frågan.
/z.flygh
lördag 29 januari 2011
Att göra en lördag
Jag tror att jag har hittat ett ganska bra lördagskoncept.
För det första ska man påbörja lördagen vid ett lämpligt klockslag. Börjar man för sent så blir det inte särskilt mycket lördag kvar, och börjar man för tidigt finns risken att man får tillbringa hela dagen med huvudet någonstans i nivå med knäskålarna, vilket inte är någon idealisk utgångspunkt det heller. Det är alltså en fråga om kvalitet kontra kvantitet, och balans bör eftersträvas. Jag kunde idag, relativt utsövd, gå upp klockan åtta.
För det andra ska man gärna ha haft den goda smaken att välja att läsa en kurs i drama och improvisation som har ett femtimmarspass (inklusive lunch) schemalagt på lördagen. På så sätt kommer man att inbilla sig att man börjar dagen med att göra något nyttigt (gå på lektion), när man i själva verket ägnar tiden åt att i tur och ordning gestalta:
1. En äcklig gubbe
2. Drottning Silvia
3. En äcklig gubbe som friar till drottning Silvia
4. En blind pirat
5. Stålmannen
... samt att hitta på (och med scharader demonstrera) 40 olika sätt att använda en tegelsten på.
När man har gjort sin plikt som studiebidragsberättigad student och deltagit aktivt i lekarna, åker man hem och hälsar på sina stackars försummade föräldrar. Och passar på att äta. Man utmanar också hela familjen på en omgång tv-spel - med fördel ett man själv är ganska bra på. Sedan klår man upp dem med röda skal och retar gallfeber på dem med bananskal på racingbanan (om Mario Kart råkar vara spelet man är bra på). Och kanske är tio vinster över mamma och pappa ingenting att skriva in i meritförteckningen, men tio vinster över brorsan... ja, det kan övervägas.
Sedan antyder man lite fint att det vore gott med Mammas Hemlagade Pizza till middag... och lördagen är fulländad. Nu känner jag pizzadoften smyga sig ut från köket, och vem är jag att låta Mammas Hemlagade Pizza vänta?
/z.flygh
torsdag 27 januari 2011
Lösryckt iakttagelse 9:
Massor av clementiner. Verkligen jättemånga.
Livet skämmer bort mig. Till tusen. Med fantastiska föräldrar, de bästa tänkbara vännerna, en hel och fungerande kropp som låter mig göra vad jag vill - träna aikido, dansa folkdans, knåda degar, åka pulka, göra snöänglar, simma, cykla fort och omkull, resa mig och skratta.
Jag är bortskämd med ett entusiastiskt och optimistiskt sinnelag - vilket är något så värdefullt som botemedlet mot alla livets motgångar - och med ett cynisk-ironiskt sinnelag när det optimistiska då och då åker på utlandssemester.
Jag är bortskämd med kärleken till levande ljus, yakiniku och clementiner och med möjligheten att umgås intimt med föremålen för min kärlek närhelst jag vill. Jag är bortskämd med förmågan att sjunga högt av glädje när jag känner för det, och med förnuft nog att låta bli i närheten av andra människor.
Jag har pengar nog att äta mig mätt, och därutöver tillräckligt för att hålla mig varm och slippa klä mig i säckväv, samt för att täcka obehagliga överraskningsutgifter, som till exempel den där monsterfakturan på 620 spänn som var resultatet av kombinationen ny mobil + bristande kunskaper om densamma... Och jag är tack och lov bortskämd med förmågan att lära mig av mina misstag. Allra senast fjärde gången jag gör dem...
Men framför allt är jag bortskämd med blotta insikten att livet ger mig långt fler söta clementiner än det ger mig sura citroner.
Och citronerna kan man ha till fisk. Det är jättegott.
/z.flygh
fredag 21 januari 2011
Nattlig utrymning
Jag vaknade av att någon borrade i mitt huvud. Åtminstone var det så det kändes. Jag tänkte att nu har min väckarklocka fullständigt förlorat förståndet och börjat gå bärsärkagång. Desperat överföll jag den, men utan att lyckas få tyst på eländet och till slut slängde jag in den under sängen (?). Ungefär då vaknade mitt förnuft, möjligen något fördröjt av det ihärdiga borrandet mot mina hörselgångar, och jag insåg att detta mäkta obehagliga surroundljud omöjligt kunde komma från det en millimeter i diameter stora högtalarhålet i min väckarklocka.
Aha. Brandlarmet.
Som i trans rullade jag ur sängen, drog på mig ett par byxor, fleecetröja, jacka, skor och vantar. Avtrubbad som man är när man har upplevt cirka 720 utlösta brandlarm, varav inte ett enda har varit i skarpt läge, finns det ju inte med på kartan att det faktiskt skulle vara frågan om en riktig brand. Man går ut för att slippa borren mot huvudet.
I korridoren mötte jag mina lika yrvakna grannar, någon drar på sig en jacka över morgonrocken och kliver i ett par gummistövlar, någon annan tipsar om att ta på sig en halsduk. Vi traskar snällt nedför trapporna och ut i den kalla nattluften. Där samlas snart folk från husets alla våningar - ingens nattsömn skall skonas.
Ja, vad var egentligen klockan?
- Typ 4.
- Yesss...
Så kommer efter ett tag en generad kille ut ur huset, och det står snart klart att det är honom vi har att tacka för denna nattliga spontanutflykt. Han hade kokat ägg, och glömt dem på plattan. Ägg? Hur tusan lyckas man med det? Till att börja med måste ju allt vatten koka bort, först därefter kan man börja bränna dem. Och det finns ju en timer på spisen, vad hade han den på? 28 timmar?
Men, det var bara att snällt - lite halvstudsande för att hålla värmen - vänta på att någon skulle komma och stänga av larmet. Först kom en polisbil, sedan en till. Därefter en brandbil. Efter en halvtimme och en och annan förfrysen tå kunde vi gå in igen. Hela trapphuset luktade brända ägg, och till och med vår korridor. Trots att det var i korridoren under oss äggkillen bodde.
Jaja.
Ett snabbt godnatt, och sedan raskt ned under lakanen igen. Okej. Nu vet vi i alla fall att brandlarmet fungerar.
/z.flygh
onsdag 19 januari 2011
Allt som är vackert
(Tre män i neongröna overaller skottar taket på Tjuven, och jag tittar på.
Det vet de inte.)
Himmelen är en vårblå, löftesrik bakgrund till de solupplysta fasaderna på hus 10 och husen på andra sidan vägen som jag inte vet vilka de är. Ja, solen skiner. Efterlängtat. Mer än en halv vecka har gått utan att jag har sett annat än natthimlar i allsköns mörka nyanser. Och så månen då, denna silverskiva i allt det mörka som rör mig så starkt.
Det är svårt att se på när allt som är vackert rinner mellan fingrarna. Jag är alltför medveten om att jag inte bara kan linda månskenet på en tom trådrulle och lägga den i fickan att spara. Jag kan inte ta ett foto eller måla av den utan att förolämpa både månen och mig själv. Igår kväll la jag ned ett par utrivna sidor av ett kollegieblock och en bläckpenna i jackfickan, drog på mig skorna och gick ut. "Kanske, kanske", tänkte jag. "Kanske kan jag skriva månen."
Men varken papper eller penna lämnade min ficka. Jag la mig istället ned på en bänk på uteplatsen bredvid vårt hus och mötte månen ansikte mot ansikte. Jag vet hur somliga säger sig älska med hjärtat, men jag älskar med magen. Och jag vet inte om man faktiskt kan älska månen, men trycket jag kände mot mellangärdet, genom det, och ned i bänken under mig låter mig åtminstone tro det.
Det man inte kan lägga i fickan och spara får man försöka glädjas helhjärtat åt när man har det framför sig. Det gjorde jag. Till slut blev det dock för kallt och jag fick motvilligt gå in till mig igen. Men jag ser fram emot sommarens ljumma nätter. Då ska vi mötas igen.
(De tre männen i neongröna overaller skottar alltjämt taket på Tjuven.
Kanske vet de att jag tittar på.)
/z.flygh
söndag 16 januari 2011
Någon annanstans
Jag känner basen i golvet, eller i taket.
Kanske inifrån mig själv.
Och jag undrar varför jag inte längre kan se några stjärnor
när jag tittar ut genom mitt fönster.
Ljuset från taklampan är inte tillräckligt,
aldrig blir det tillräckligt.
Jag har stora mängder grönt tyg i en byrålåda,
men ingenting att göra av det.
Se där.
Jag ser
kaos närma sig, känner igen honom,
men lyfter inte ett finger.
Det är inte ett välkomnande,
det är en stillastående flykt.
Jag har lämnat min kropp,
lämnat den på rälsen,
handlingsförlamad.
Jag är någon annanstans.
/z.flygh
onsdag 12 januari 2011
Responsibility...?
This object, known as the "computer", is a tool to be used either for Good or for Evil. Studying is Good. Facebook is Evil. So is "blogging-just-to-have-an-excuse-not-to-study". Or rather, "blogging-just-to-pretend-to-have-an-excuse-not-to-study". Blogging is, after all, not that much of an excuse.
But then again: why make excuses? And to whom? Until I figure that out I might as well stop making them. Otherwise I will soon face the problem of having nowhere to put them. My room isn't that big. Actually, I would call this "planning ahead", which is generally considered a responsible way of living. Which makes me... well, responsible. Go figure.
But regarding Good and Evil, and me being here when I really should be... well, here, but definitely not doing what I'm currently doing... Dearest friends and random people: have no fear! I have yet to settle down in the shadows of the Dark Side. I just go there for tiny breaks and the occasional sightseeing. It's quite a big step from posting status updates on the Dark Side to actually joining it. Like, maybe I would (at least theoretically) scribble something on the wall of a public bathroom, but I assure you that I am far from calling it my home. (Though thinking about it, sizewise it probably wouldn't make much of a difference...)
And why, you might ask, am I writing this in English? Well, do I need an excuse? I told you, this is me being responsible.
/z.flygh
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
