Äldre män ska man ej förakta...

... men börjar de kommentera dina underkläder så kan det vara läge att byta danspartner.

Fantastisk kväll, fantastisk kväll. Om jag någonsin har tvivlat på huruvida det är en bra idé att börja med folkdans (och det har jag), så kan jag nu säga att enbart den här kvällen var nog för att övertyga mig. Bara upplägget vittnade om en kväll i fantastiskhetens tecken:

En liten stuga i skogen två mil utanför stan, utan el och vatten.
Stickade tröjor. Massor av stickade tröjor.
Te och smörgås.
Nyckelharpa och fiol.
Levande ljus.
Folkdans.

Redan bussen som hämtade upp oss var otrolig. Väldigt retro. Det var lite så att man funderade på dess trafikduglighet... Den hade till och med två snören som löpte längs med dess sidor, som man skulle dra i om man ville av på nästa hållplats. Det kliade verkligen i fingrarna, men jag motstod frestelsen att prova.

När vi klev av bussen fick vi promenera en liten bit genom skogen. Vi följde ett spår av marschaller tills stugan - Stornoret - kom inom synhåll. Maken till mysig stuga har jag då aldrig stött på! Och det var brasvarmt därinne, och upplyst av hundratusen stearinljus.

Och det dukades fram te och smörgåsar, något jag hade kunnat uppskatta mer om jag inte i samma veva fått syn på en stor, svart fläck på en killes rygg. Min första (inte helt logiska) tanke var: "Höh! En kackerlacka!". Snart insåg jag dock att det var en standardsuddgummistor (dvs. äckligt stor) geting som slökravade sig fram på hans t-shirt. Där var det roliga slut, och jag flydde fältet med hjärtat i halsgropen och trehundra inbillade getingar kravlandes över min rygg. Mina kära, kära, högt älskade vänner ringde mig dock inom kort på mobilen och meddelade mig att getingen dött en mycket plötslig död. Exakt hur det gick till vet jag inte, och ärligt talat kunde jag inte bry mig mindre, för ungefär där började det roliga igen.

Och det blev folkdans, så fort vi skyfflat undan borden till övervåningen. Det var ju trots allt det vi var där för. Folkdansen, alltså - inte bordsskyfflandet. Det var varmt som i en bastu, och ungefär lika trångt också, men i allt väsentligt roligt. Och med käcka instruktioner i stil med: "Ställ er med ansiktet åt ena hållet och ryggen åt det andra!" kan det ju inte bli annat än bra dans utav det hela, eller hur?

"Åh, har du bh på dig? Vad trevligt..." är förstås en annan favorit bland nytilläggen i citatsamlingen. Vad svarar man på en sådan kommentar egentligen? "Jo, det tycker jag också..."? "Jovars, men axelbanden skaver lite..."? Själv hade jag svårt att hålla mig för skratt, samtidigt som det väckte ett visst obehag hos mig. Till saken hör att mannen som stod för denna vältalighet... hade passerat sitt bäst före-datum, så att säga. Vilken tur då att vi byter danspartner ganska ofta...

Annars var kvällen helt enkelt bara en orgie i mys, ljus, värme och folkmusik...

... och det kändes bara så rätt.

/z.flygh