Läääättad...

Lösryckt iakttagelse 4:

Lättnad är en ljuvlig känsla. Fast egentligen är det väl ingen känsla, utan bara vakuumet efter en tyngd eller nervositet som upphört. Eller?

Igår gick jag på mitt allra första aikidopass efter nyckelbensbrottet. Det var upp till bevis. Jag var fruktansvärt nervös, till och med mer än jag trodde att jag skulle vara. På mattan innan passet började darrade jag bokstavligen. Jag var rädd att det skulle göra ont att rulla på höger axel. Inte "Åh, nej. Det här kan ju göra ont. Jag vågar inte..." utan mer "Ugghh... Om det här gör ont så är det kört. Over. Finito. Då kan jag inte träna aikido igen. Någonsin. Uäääääh!".

För axeln är ju friskförklarad. Bättre blir den inte. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till om det inte hade fungerat. Gråtit krokodiltårar. Skrikit. Usch, jag vågar inte tänka på det. Det skulle väl vara lite som att upptäcka att du har blivit allergisk mot ett högt älskat sällskapsdjur. Lite mild snuva hade jag säkert kunnat stå ut med, men snackar vi utslag och svullnader så har man ju inte mycket till val.

Men det gick bra. Bättre än väntat. Det var åtminstone 98 % smärtfritt, och det nöjer jag mig så gärna med. Om man bortser från smärtfrågan gick det väl någorlunda i övrigt. Föga oväntat hade jag förlorat allt vad kondition heter, så jag pustade och frustade mig igenom passet med en vackert överhettad ansiktsfärg. Självklart var jag också ringrostig, men det var ändå långt ifrån att börja om från början. Så jag är helt enkelt nöjd. Och lättad förstås.

Och den smärta som uteblev igår kompenserar det visst idag. Jag har rent fantastisk träningsvärk i mage, lår, axlar, rygg och bröstmuskler. Redan igår hade jag stora problem att ta mig uppför trapporna när jag skulle hem, och det är inte mycket lättare idag. Självklart passar jag då på att tvätta nu, så att jag ska få springa riktigt mycket i trappor...

Men jag tar den smärtan, omfamnar den som en saknad vän. Nu är jag här igen. I'm back!

/z.flygh

Nyblivet fan av IKEA och buljongtärningar

Det ena oberoende av det andra. Fast kombinationen är kanske inte helt dum den heller? Jag lämnar det öppet.

Dagen började med en dust med en IKEA-bokhylla. I dess beståndsdelar. Till en början. Efter en lagom lång fajt stod där dock en fullfjädrad bokhylla, vilket är den springande punkten. Bokhyllan var inte min (och är det inte nu heller för den delen) utan Hannahs, men jag hade i ett ögonblick av bristande omtänksamhet lovat henne min hjälp med att sätta ihop den. Jag vet inte hur jag tänkte, och jag vet inte hur hon tänkte, men det var redan från början osannolikt att jag skulle göra ens tillräckligt med nytta för att väga upp den skada jag säkerligen skulle tillfoga antingen

a) bokhyllan
b) mig själv
c) Hannah
d) någonting annat inom ett avstånd på tre meter.

Eller alltihop för den delen, jag är mycket för att sprida förödelse. Att jag hade tillgång till en hammare gjorde inte situationen mer lovande. Det var helt enkelt oansvarigt av mig att lägga mig i. Inte desto mindre gjorde jag det, och häri ligger grunden till min beundran för IKEA. För det gick bra. Det blev en bokhylla och inget blodbad. Och det säger en hel del om konstruktionen av och instruktionerna till denna bokhylla. Okej, det blev inte ett 100 % felfritt resultat. Ett par små hål sitter där de inte borde sitta, medan en skruv inte sitter där den borde sitta, men det är knappt märkbart. Och ingen (!) skadades vid ihopsättandet av denna hylla.

Vidare till mitt upptäckande, eller åtminstone uppmärksammande, av buljongtärningens fantastiskhet.

Hannah hade den goda smaken att bjuda mig på lunch som tack för hjälpen med tryckandet, bankandet och lyftandet, och tydligen föder god smak mer god smak. Pasta, bacon, lök, crème fraiche, vatten, mjölk, mjöl och vitpeppar... Lite tråkigt? Lägg i en buljongtärning och du har en gourmetmåltid! Italienska örter. Mm.

Middagen fick jag stå för själv, och för en gångs skull kände jag en uppriktig längtan efter lite grönsaker att leka med. Men eftersom ingen sådan längtan infann sig senast jag handlade hade jag inga att tillgå. Eller... jag hittade en burk kikärtor. Är kikärtor grönsaker? Det blev hur som helst ett fint litet hopkok av passerade tomater, gårdagens överblivna tacoköttfärs, kikärtor, tacosås, salt, basilika, grillkrydda, vatten, mjöl och... grönsaksbuljong! Et voilà! Tillsammans med lite gammal pasta ur kylskåpet har vi en alldeles utmärkt måltid. Vem behöver grönsaker?

Egentligen?

(Förresten, är det ett dåligt tecken att pastan har frusit till is i kylskåpet?)

/z.flygh

Allsång på Skansen

Så har vi då varit på Allsång på Skansen för sjätte året i rad. En mycket fin liten tradition, måste jag säga. Sevärt den här gången var Mando Diao och Jonas Gardell, resten var en enda stor, mycket utdragen axelryckning. Vilken tur då att jag i första hand är där för umgänget och inte den artistiska närvaron.

Det var mysigt. Aningen för hög getingtäthet i luften. Ugnshett.

Skansenbränna - check!

Jag har gett upp att försöka förklara för oförstående människor det fantastiska i att sitta och vänta på en bänk i timmar. Jag har slutit mig till att antingen förstår man det, eller så gör man det inte. Jag fattar. Och det gjorde mina sex skansenvänner också. Och då kan det inte bli annat än bra stämning. Ur en Mando Diao-låt:

Clap your hands and shake
On a summer's day
To the music, to the music

Vad dessa rader saknar i djup vinner de tillbaka på igenkänningsfaktorn. Och musiken och rösterna genererar endast tummar upp, så jag kan nog tänkas kolla upp dessa killar närmare inom kort. Det är inget jag hitintills har lyssnat på.

En härlig dag som avslutades med något slags meditationsduell mellan mig och Malin på en kaj i hamnen. Ingen vann. Däremot förlorade vi båda känseln i fötterna och förmågan att gå normalt. Denna sommarkväll i Stockholm var en enda påminnelse om hur mycket jag tycker om den staden på sommaren. Just så ska det vara. Sent. Ljummet. Rosaskiftande himmel. Glittrande vatten. Åh.



/z.flygh

Upplösningen, hemkomsten och första mötet med The Scooter Badger!

Utöver oflyt tycks vår familj ha en dragelse till att finna de allra mest långsökta och komplicerade förklaringar till saker och ting. Vilken tur då att man har erfarna husvagnsägare till grannar som kan bidra med lite nya perspektiv.

För nej, vi hade inte låst in bilnycklarna i bilen. Bilen låstes av misstag, men vi hittade tillslut nycklarna i pappas ficka, av alla ställen... Vadå, "leta på det troligaste stället först"? Och missa allt spännande? Nää.

Det var en lättad, om än generad, pappa som plötsligt fiskade upp nycklarna ur shortsen, och när vi alla såg vad det var för något var tystnaden total i husvagnen. Alla var förstummade. Ett obetalbart ögonblick. Och med en plötslig, brinnande längtan efter att komma hem satte vi oss i bilen och körde och körde och körde. Strax innan midnatt var vi äntligen framme i Ekbacken.

Men! Självklart kunde vi ju inte avsluta denna resa på det sättet. Hur skulle det se ut, ett lyckligt slut? Det skulle ju vara som att det var någon annan som kom hem. Det måste ju kännas att det är just vår familj som avslutar sin husvagnssemester. Så vi såg till att backa in i en sten på uppfarten. En stor, sprucken buckla längst bak på husvagnen - det kan väl tjäna som ett fint litet minne av resan? Mycket passande, tyckte vi. Särskilt om vi ska sälja vagnen nu...

När vi skulle pallra oss in i stugan och omedelbart slockna i våra mjuka, sköna sängar hejdade vi oss på altanen. Ett mycket mystiskt ljud hördes nerifrån själva ekbacken. Det var ett enträget, skrapande ljud. Första tanken var på ett djur som skrapade med klor på ett träd, men det var på något sätt ett alldeles för kraftigt ljud. Man såg inget i mörkret. Vi lyste med en ficklampa, men ljuset räckte inte till.

Alla utom mamma och hunden (som uppvisade en anmärkningsvärd nonchalans inför det hela) gick ned i backen för att se efter vad det kunde vara (med bultande hjärta, bör tilläggas, för vad det än var så lät det som att det var stort och åtminstone hade välfungerande klor). Vi krånglade oss över stängslet och insåg att ljudet kom ifrån pappas presenningtäckta snöskoter. Det lät som att något djur satt fast inuti den. Pappa smög sig närmare med ficklampan, med mig och brorsan på behörigt avstånd. Plötsligt hojtade pappa till, ropade att det var en grävling, och alla rusade vi skräckslagna tillbaka mot stängslet och formligen kastade oss över på den säkra sidan. I ögonvrån såg jag en mörk skugga lämna skotern.

Vi tyckte alla att The Scooter Badger! verkade vara en cool snubbe. Tänk bara - när familjen är borta smyger han sig fram om nätterna och leker skoterknutte. Jag kunde riktigt se honom framför mig med solbrillor på nosen och tassarna på styret... Tyvärr krackelerade min bild av The Scooter Badger! när pappa imorse meddelade att han hade hittat en bikupa i skotern. På något sätt låter The Hungry Badger! inte riktigt lika tufft...

Idag är det tvätt på schemat. Sortera, tvätta, hänga, vika, sortera, tvätta, hänga, vika... Och packa. Visserligen kom jag hem ifrån västkusten igår, men det hindrar mig inte från att åka dit igen imorgon. Det är min smala lycka att jag råkar tycka om att åka bil.

Dåså, en 40-graders kulörtvätt tvättad och hängd, en 60-graders kulörtvätt i tvätten. Bara två vittvättar kvar sedan, och en himla massa torkande... vilket tvätten lyckligtvis fixar på egen hand.

/z.flygh

Husvagnsliv, del 4 (Strandsatt i Torekov)

"Ropa inte hej fastän solen har gått ned, för svärmor kan komma med aftontåget."

Där fick jag för att jag trodde att jag vid det här laget skulle sitta i bilen på väg hem... Jag vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta, men det verkar bli mest av det förstnämnda. Jag antar att det ligger mer för mig.

Vi är inte på väg hem. Inte på långa vägar. Och skälet är så fantastiskt dumt och osannolikt att jag nog kommer att skratta och skaka oförstående på huvudet månaden ut. Det är verkligen en snygg, representativ avslutning på hela den här resan. Det började ju fint med punka och ett trasigt husvagnsbatteri, fortsatte med en sprucken varmvattenberedare och medföljande översvämning, och därefter ett trasigt fönster som fick ned- och tillbakamontreras. Nu har vi här kronan på verket, juvelen i samlingen, höjden av oflyt:

Vi har låst in bilnycklarna i bilen.

Och det är ju snudd på elegant gjort, ett riktigt konststycke. Beundransvärt, rent av, eftersom vi låser bilen med en sådan där liten fjärrkontrollsdosa. Det torde vara halvt omöjligt. Men ska någon lyckas så är det förstås vi. Vi höll på att packa in saker i bilen i gårkväll, och antagligen tappade pappa bilnycklarna i bakluckan. När mamma sedan stängde luckan verkar den ha lyckats trycka på låsknappen och omedelbart låst bilen samt våra chanser att ta oss hem. En på miljonen.

Morgonen har ägnats åt att ringa runt till olika verkstäder och låssmeder och jag vet inte vad, i jakt på någon som kan hjälpa oss. Inget napp. Att det är lördag är ingen fördel, och det verkar över huvud taget inte gå utan att få bilen bortforslad. Och vi måste ju ta oss hem. Lösningen vi till slut enades om är långt ifrån optimal men får sägas vara acceptabel. Vi har lyckats förlänga bokningen av campingtomten några dagar och övertalat min morbror att leta upp reservnyckeln hemma hos oss samt skicka den med expressbrev 60 mil ner till campingen i Torekov. Men i och med att det är helg får vi den ändå tidigast vid lunchtid på måndag. Det är opraktiskt av en rad olika anledningar, men något vi är så illa tvungna att finna oss i.

Har man ett sinne för humor med självironiska undertoner (som undertecknad anser sig ha) så kan man se situationens många komiska poänger, och då har man ganska roligt åt detta. Mitt i allt strul. Alla i sällskapet ser det tyvärr inte. Det är jobbigt, men jag ska försöka att inte göra det till mitt problem.

Och nog är det fascinerande vilka stora konsekvenser en sådan liten, liten sak kan få. En liten nyckel på fel sida om en glasruta...

/z.flygh

Husvagnsliv, del 3 (Slutet?)

Torekov. Så heter stället vi nu befinner oss på. Eller... så heter det var sjunde gång jag säger det. Annars kan det heta Tovekor, Koretov, Kovetor, Kotevor, Tokevor eller Koverot. Men det är det förstnämnda som står på alla skyltar. Utanför Båstad ligger det i alla fall.

Torekov är en urgullig liten ort. Jag skulle kalla den bedårande, om det inte fick mig att låta som en 65-årig tant vid namn Berit. Eller Maj-Gun. Eller en mycket feminin Lars-Åke. Tyvärr har det regnat hela förmiddagen idag, så jag har bara suttit och tryckt i förtältet med en bok. Husvagnen håller man sig helst borta från i dylika förhållanden, för minsta lilla duggregn får det att låta som att Gud beskjuter oss med kulspruta någonstans ovanifrån. Och det är inte helt behagligt.

Men igår var det helt fantastiskt väder, och jag hade gärna legat på stranden i timmar, om inte min hudfärg i kombination med ett inte helt oansenligt mått vett hade satt stopp för det. Men kvällen var fantastisk. Solnedgång över havet, en lång strandpromenad, varm kvällsluft, en halsstarrig golden retriver som bara ville jaga kaniner... Fulländat.

Husvagnstrippen börjar lida mot sitt slut, på lördag vänder vi motorhuven åt nordöst igen. Det ska bli skönt på många sätt. Byta umgänge. Byta toaletter. Frågan är som vanligt om detta blir vår sista husvagnsresa. Varje år sedan vi skaffade husvagnen har vi funderat på att sälja den. Det känns både vettigt och tar emot. Jag gillar husvagnslivet, eller åtminstone vad det skulle kunna vara. Det är sant att våra campingvistelser inte präglas av entusiasm och glädje alla gånger, den det lilla av den varan som ändå finns - hur mycket är det värt? Det är det som är frågan.

/z.flygh

Lösryckt iakttagelse 3: Tre sorters husvagnsägare: en studie i husvagnsinnehav

Den uppmärksamma observatören kan i campingvärlden urskilja tre sorters husvagnsägare: amatörhusvagnsägaren, den erfarna husvagnsägaren och den erfarna amatörhusvagnsägaren. För den oinsatte kan dessa te sig snarlika, men skillnaderna finns där för den som vet var man ska leta.

Amatörhusvagnsägaren är nykomlingen i campingsvängen. Han känns igen på sin stora entusiasm inför husvagnslivet, men också på en viss tafatthet i det han gör. Inte sällan kastar han blickar på de omkringliggande husvagnarna för att vara säker på att han gör "rätt". Kanske är han ute på sin allra första husvagns jungfruresa, eller så har han lånat en husvagn av en kollega och vän. Han präglas också av ett visst mått av mindervärdeskomplex gentemot den mer erfarna husvagnsägaren.

Om dessa kännetecken inte avslöjar honom kan man känna igen honom på de kardinalfel han gör i sitt husvagnsinnehav. Amatörhusvagnsägaren kommer att ha ställt upp husvagnen i en underlig vinkel mot tomtgränsen. När han kopplat loss den från bilens dragkrok kommer han att få putta den för hand sista biten, medan hans nya grannar, tillika erfarna husvagnsägare, småler igenkännande. De gjorde likadant för tio år sedan.

Han kommer att ta itu med förtältsresandet som ett heldagsnöje och entusiastiskt rota bland pinnar i olika längder och tjocklekar medan han känner sig som en riktig Ernst Kirchsteiger. Efter att ha vänt och vridit på pinnarna en halv dag och när han bränt axlarna ordentligt röda i solen kommer han att med en lätt generad min vända sig till den erfarna husvagnsägaren mittemot och be om hjälp.

När förtältet är rest tar amatörhusvagnsägaren en kall öl, kopplar in tv-apparaten och njuter framför en fotbollsmatch. Tills allt slocknar. Tv, lampor - allt. Han får panik och springer fram och tillbaka i husvagnen och undrar vad felet kan vara. Har strömmen gått? Nej, i husvagnarna runt omkring syns varma sken i alla fönster, och tv-ljud strömmar ut från ett förtält två platser bort. Oron stegras. Har han köpt en defekt husvagn? Har han lyckats paja kollegans (och den potentielle framtida ovännens) husvagn? Svetten pärlar sig i pannan på honom. Han har inga verktyg med sig.

Med skräck i blicken den här gången, istället för genans, knackar han på husvagnen bredvid (för han vill inte fråga den erfarne husvagnsägaren mittemot en gång till) och ber om hjälp. Efter tio minuters felsökning konstaterar hans erfarne husvagnsägargranne att han glömt sätta i elkabeln och således har laddat ur husvagnsbatteriet. Amatörhusvagnsägaren skäms ett tag men skrattar snart igen. Han är ju trots allt en glad amatör. Han kommer inte att göra om samma misstag igen. Om tio år kommer han att vara precis som sina grannar: en erfaren husvagnsägare.

Den erfarne husvagnsägaren har ett antal campingår på nacken - exakt hur många har han stenkoll på, och han talar gärna om det för dig, oavsett om du frågar eller inte. Han är medelålders eller däröver och präglas i motsats till amatören av ett stort lugn och ger intryck av att ha full kontroll på allt. Sin husvagn känner han utan och innan och han vårdar den ömt. Han har en mängd verktyg med sig, men behöver dem aldrig för egen del. Han ser med nostalgi på hur amatörhusvagnsägarna kämpar med dragkrokar, förtält och gasolspisar. Ofta är han framme och erbjuder dem råd och hjälp redan innan de hunnit lägga pannan i fundersamma veck. Erfarna husvagnsägare är hjälpsamma grannar. De har varit med. De förstår sig på. De skrattar med amatörerna, inte åt dem.

De erfarna husvagnsägarna vet vilka campingtomter som är finast, mest öppna, har bäst mark för att slå i tältpinnar i och som ligger i bäst läge i förhållande till servicehus och badstränder, och de har bokat tomt i förväg. Där ställer de upp sin vagn i en handvändning, och tre handvändningar senare är förtältet rest, alla kablar på rätt plats, vatten indraget i husvagnen och avloppet välfungerande. Allt är snyggt, prydligt och nittio grader. Den erfarne husvagnsägaren lyckas alltid finna ett sätt att ställa vagnen så att den följer brandsäkerhetsföreskrifterna till punkt och pricka samtidigt som förtältet badar i kvällssol.

Den erfarne amatörhusvagnsägaren har också ett antal campingår bakom sig och har under dessa år - precis som den erfarne husvagnsägaren - skaffat sig en hel del erfarenheter. Skillnaden är att den erfarne amatörhusvagnsägaren ändå gör samma fel som den renodlade amatören. Oavsett hur länge han har varit med tycks han oförmögen att lämna amatörstadiet bakom sig.

Han låter varmvattenberedaren sitta kvar i husvagnen under vintern, bara för att en mindre översvämning senare upptäcka att den har spruckit. Nästa vinter tar han inte heller ur den, och han svär precis lika mycket som första gången när han sedan får en fontän i främre delen av husvagnen och en bäck i den bakre. Han öppnar fönster så långt att de inte går att stänga igen utan att man skruvar ner dem och sedan sätter tillbaka dem. Han är väl medveten om vad brandsäkerheten kräver av honom när han ställer upp sin husvagn, men han får ändå tillsägelser av campingledningen och tvingas flytta.

Av erfarenhet vet han hur svårt det är att hitta lediga campingtomter under högsäsong, men han bryr sig ändå aldrig om att boka något i förväg. Istället för att åka dit han vill får han åka dit där han får plats. Han tar det han får: små vildvuxna tomter, stenig mark, milslånga avstånd till allt man vill vara nära. Campingtomternas bottenskrap.

Den erfarne amatörhusvagnsägaren bryr sig inte om att före avfärd kolla igenom husvagnen som stått hela vintern. Först när han ska ge sig av hittar han en spik, vilket inte skulle vara något större problem om den satt någon annanstans än i ett platt däck på husvagnen. I samma veva ser han också att lamporna i husvagnen inte uppför sig på ett för lampor lämpligt sätt, vilket visar sig bero på att batterivattnet i husvagnsbatteriet av någon anledning inte är i husvagnsbatteriet. Och ingen annanstans heller för den delen. Först efter en däckreparation, två flaskor batterivatten à 20 kronor styck och till slut ett nytt batteri kan avfärden genomföras.

En erfaren husvagnsägare kan givetvis också få punktering, men han har redan två veckor tidigare gjort en grundlig genomgång av husvagnen, testat alla funktioner, upptäckt dylika fel samt åtgärdat dem. En amatörhusvagnsägare är kanske inte lika preventiv i sitt tänkande till en början, men sedan han gjort sig den erfarenheten en gång har han fattat galoppen. Det har inte en erfaren amatörhusvagnsägare.

Den erfarne amatörhusvagnsägaren vill gärna vara en erfaren husvagnsägare. Han ställer gärna upp när en amatör ber om hjälp, men kan i slutändan sällan göra någon nytta. I värsta fall kan han däremot göra skada. Hans främsta karaktärsdrag är envishet, och kanske i någon mån dumhet. Han ses ofta klia sig i huvudet. Den erfarna amatörhusvagnsägaren skulle kunna ses som en form av mutation. Han kommer likt förbenat att fortsätta sin husvagnskarriär, men kommer aldrig att utvecklas till en erfaren husvagnsägare.

(By the way, vi tillhör den sista kategorin).

/z.flygh

Husvagnsliv, del 2 (Bland fläktar och hundrumpor)

Husvagnen har letat sig fram till Varberg, och vi med den.

Jag försöker hålla huvudet kallt. I mångdubbel bemärkelse, men framför allt bokstavligt. Det är hett! Så där hett så man inte vet vart man ska ta vägen. Och alternativen kan ändå räknas på ena handens fingrar: husvagnen, förtältet, toaletten. Temperaturen är densamma överallt, men det hindrar inte optimisten från att i ren desperation rusa från det ena stället till det andra i hopp om att någon form av svalka ska gå att finna någonstans. Till och med den inbillade sorten är hett (haha...) eftertraktad.

När tillfälle erbjuds knycker jag bordsfläkten och placerar mig med näsan två millimeter ifrån den. Sedan sitter jag där som ett fån tills någon upptäcker att jag har stulit den. Inte sällan kommer hunduslingen fram och vill dela platsen med mig. Hon tycker om att ligga med fläkten bakom rumpan. Och vem kan neka en stackars golden retriver det? När hon flåsar och flämtar, ungefär som jag skulle göra efter ett mycket hypotetiskt maratonlopp.

Så jag delar fläkt med en hundrumpa. Jaja.

En stor del av dagen har ägnats åt bad, men inte som normala familjer gör det. Normala familjer packar ner badkläder, badlakan, solskyddskräm (spray om det är en lite hippare familj), och matsäck i en strandväska. De tar sedan bilen till stranden och badar, solar, äter, badar, solar och åker hem. Så gör nu inte en familj med en halsstarrig golden retriver. Eftersom hundar i allmänhet - och halsstarriga golden retrivrar i synnerhet - inte är välkomna på vanliga stränder måste dylika familjer vara beredda att tänka till lite om de vill bada. Samt vara beredda att betala aningen högre bensinkostnader.

Problemet är detta:

1. Hunden får inte vara på stranden.
2. Det är relativt långt till stranden.
3. Det är hett till tusen i bilen.
4. Hunden kan inte lämnas i bilen.
5. Hunden måste stanna hemma.
6. "Hemma" är för tillfället en husvagn.
7. Det är hett till tvåtusentjugo i husvagnen.
8. Hunden kan inte lämnas ensam i husvagnen.
9. Någon måste stanna hemma med hunden.
10. Alla vill bada.

Vad gör man, vad gör man? Jo, man badar i skift.

Och det är precis så omständligt och opraktiskt som det låter, men det är häpnadsväckande hur långt man är beredd att gå när man håller på att krevera i värmen. Eller hur långt man är beredd att köra då, i pappas fall, för det var han som fick agera chaufför och hämta, lämna och skjutsa. Men alla fick bada och hela tiden var det någon som var hemma och konkurerade med hunden om fläkten, och det var ju tanken. Lyckat, med andra ord?

Dagens bad var det underbaraste jag har varit med om i badväg. Aldrig mer kommer jag att rysa när folk nämner havsbad, ty jag är frälst. Detta bad har för alltid krossat mina fördomar gentemot havsbad. Eller dränkt dem, kanske? Det var som att bada i ett badkar. Temperaturmässigt alltså - sedan upphör likheterna. För aldrig har jag badat i ett oändligt långt och brett badkar med den finaste sand på botten. Och saltvatten. Ett badkar man kan gå och gå och gå och gå i utan att ens ana ett slut på det. Om någon känner till ett badkar som matchar den beskrivningen så litar jag på att de talar om det för mig. Då ska jag banne mig ha det. Helst ska det vara gratis också.

Imorgon bär det av till ett nytt ställe som jag ännu inte har lärt mig namnet på. Det är husvagnslivet i ett nötskal.

Lösryckt iakttagelse 1:

Det är intressant hur man på morgonen kan vakna och se ut som vanligt, och sedan gå och lägga sig på kvällen och se ut som rosa pantern.

Lösryckt iakttagelse 2:

Det gör ont att se ut som rosa pantern.

/z.flygh

Husvagnsliv, del 1 (Och en viss oro för min mentala hälsa)

Man kan med rätta fråga sig hur det står till med den som frivilligt går med på att stänga in sig i en liten, liten låda till husvagn med föräldrar, bror och en halsstarrig golden retriver i närmare två veckors tid. Det kan man, och om jag vore så lagd att jag hade för vana att prata med mig själv skulle jag nog ha gjort det också, men här sitter jag nu...

...i en husvagn...

... och en inte alltför stor sådan...

... med mina föräldrar...

... och min bror...

... och en halsstarrig golden retriver...

... i Lidköping.

Och som upplevelse går det väl upp och ner, njutning varvat med frustration. Jag minns varför jag flyttade hemifrån, om man säger så. Och offentliga toaletter kan inte mäta sig med de man har hemma. Man får istället lära sig att jubla över mild ofräschhet, när man finner sådan.

Men jag praktiskt taget bor i mina flipflops, har målade tånaglar och viftar mycket på tårna. Det är bra. Jag ska koncentrera mig på det. Mår fötterna bra, mår själen bra - det får bli min nya filosofi.

Och gratis semester och mat har ju inte en helt obehaglig klang det heller...

/z.flygh

Lättnad

kedjorna har vittrat sönder
och rasslande fallit till marken
och tyngden
som var min igår
är någon annanstans
idag
det är

precis samma sak
som när man stått
jättelänge
i en dörröppning och
envist pressat armarna
utåt
och man tar

ett steg framåt
det är
precis samma sak

som när jag vaknar och ser
den stora Grånaden utanför
men känner solen skina
på min inre himmel

/z.flygh