Om getingar och Gud

...
Intet gott som inte för något ont med sig. Visst är det väl så man säger? Sommar. Ack, du underbara årstid. Solens, värmens, glassens och de varma nätternas årstid.

Getingarnas årstid. Helvete.

Jag antar att en människa inte får vara hur lycklig som helst. Att världen då skulle komma i obalans så att det skulle börja regna risgrynsgröt varje torsdag samtidigt som alla busstidtabeller skulle visa fel med tio minuter. Och Gud - eller vad nu arkitekten för detta bygge heter - insåg säkert i god tid vilken lyckopotential jag skulle ha om somrarna om ingenting gjordes åt saken. Så han gjorde något åt saken. Han skapade getingen - ett spetsigt kryp med vingar - och målade den svart- och gulrandig så att den inte skulle gå att missa.

När så grunden var grundligt lagd gick Gud vidare till att skapa en bror till mig vars inflytande skulle komma att begränsas till att

1) lära mig att uppskatta tv-spel samt
2) frukta getingar.

Och på de få områden som detta inflytande verkade, gjorde det ett fantastiskt jobb får man lov att säga. Men för att inte lämna något åt slumpen såg Gud också till att min rädsla skulle komma att stegras med åren. För säkerhets skull.

Så, 21 år gammal är det nu med skräckblandad förtjusning (mycket bokstavligt talat) som jag hälsar sommaren välkommen. I den mån jag ens gör det. Jag vet inte längre om den är välkommen eller inte... Fast jo. Men... aaahh!

Säga vad man vill om Gud, men killen vet vad han håller på med. Mission accomplished. Sommaren är inte det bad i sol och glädje som den hade kunnat vara. Där finns nu skuggor. Små skuggor som flyger runt på ett utstuderat olycksbådande sätt och surrar hotfullt.

Och försök resonera med mig, om ni vill. Berätta för mig att getingar inte är farliga. Att de inte sticks bara för sitt eget höga nöjes skull, eller för att ge utlopp för sin uppdämda ondska. Säg vad ni vill, men tro inte att det är några nyheter ni kommer med. Den rationella delen av min hjärna är mycket väl införstådd med allt detta, och som om inte det räckte så intalar jag mig det också aktivt varje dag under getingsäsongen. Problemet är att när det väl kommer till kritan har den rationella delen av min hjärna inte särskilt mycket att säga till om.

Och det är väl just det som är det fobiska i en fobi: den irrationella, oproportionerligt kraftiga reaktionen på situationen. En fobi är inte en missuppfattning. Typ, "Jaha, jag som faktiskt trodde att man dog av ett getingstick! Men nu vet jag ju hur det ligger till, så nu är jag inte rädd längre."

I wish.

Men den mänskliga hjärnan är långt ifrån fullkomlig. I synnerhet när det gäller kontrollen över sig själv. Man kan inte bara bestämma sig för vad man ska tro på. Man kan inte styra sina egna tankar. Hur mycket vi än intalar oss det, så kan vi inte intala oss någonting. Och det är både trist, tråkigt och synd, men det är den verklighet jag ser. Det är den jag har att jobba med.

Visst är det frustrerande att inte kunna öppna fönstret på sommaren när man är ensam hemma, bara för att man vet att om det skulle flyga in något så skulle man låsa in sig på toaletten, proppa igen nyckelhålet med en halv rulle toalettpapper och sedan sitta där tills någon kommer och oroligt knackar på dörren eftersom ingen har sett en på två veckor. Men då får man cykla till tygaffären och köpa en halv meter tyll i en rolig färg som man fäster i fönsterkarmen med millimeterprecision och maskeringstejp.

Och visst är det jobbigt att få hjärtklappning varje gång man ser ett bi... eller en humla... eller en stor mygga... eller ett löv... eller en dammtuss... Men då får man skratta åt sin dumhet efteråt.

Värst är ändå rädslan för den egna rädslan. Att inte känna att man kan lita på sig själv. Om det skulle komma in en geting när jag satt i bilen, så är jag inte säker på att jag skulle hinna tänka på konsekvenserna av att kasta sig ur en bil i hög hastighet innan jag agerade på impuls. Jag har svårt att se hur jag någonsin skulle våga köra en bil på sommaren. Tänk bara vad jag skulle kunna ställa till med, panikslagen bakom en ratt! Och i en roddbåt på sjön skulle jag nog inte sitta stilla länge om jag fick ovälkommet besök. Jag skulle inte ha en tanke på vad jag hade i fickorna för stunden (mobiltelefon, kamera, nycklar...?) innan jag sökte skydd på andra sidan vattenytan. Oberäknelighet kan vara obehagligt. När den bor i dig är den fruktansvärd.

Jag har nu funderat på KBT i ett antal år, men det är mycket pengar och inte ett helt lätt steg att ta. Jag gör ju mitt yttersta för att undvika getingar. KBT är lite som att boka in ett möte med dem. Å andra sidan hägrar bilden av en sommar med getingar, utan rädsla. Och inte bara en. En lång rad av somrar med fönster uppslagna på vid gavel och bildörrar utan barnlås.

Jag antar att en människa inte får vara hur lycklig som helst. Och jag antar att Gud skulle hitta på något nytt sätt att jävlas med min sommarlycka om jag besegrade getingfobin han så snillrikt planterat hos mig. Men även om så är fallet, kan jag inte låta bli att tycka att det skulle vara värt det. Om så bara för omväxlingens skull. Om så bara för att byta problem. Ut med det gamla och in med någon ny skit. Kanske.

/z.flygh

Förväntan...!

...
Så mycket att se fram emot!

1. Valborg, 30:e april.
Det kan bli bra. Vad mer ska man säga?

2. Tandläkaren, 4:e maj.
Okej, nej. Det var ett skämt. Det kan inte bli bra.

3. EPTU med Hoven Droven på V-dala, 5:e maj.
Mina fötter dansar redan en glad schottis. Det kommer att bli helt fantastiskt! Åh, det är bara en dryg vecka kvar!

4. Grammatiktenta, 6:e maj.
Nej, det är faktiskt inte ett skämt. Det skulle kunna vara en mardröm, i och med att det är EPTU kvällen innan och så, men jag är lite för självsäker för att oroa mig. Jag kan det här. Det kommer att bli en trevlig tenta. Pepp!

5. LF goes LF, 7:e maj.
Förra terminens lördagsfikavärdinnor tar tillfälligt över Lördagsfikat och visar var skåpet ska stå, en gång för alla! Vi kommer att rocka! Yeah!

6. KMK-bal, 9:e maj.
Fram med min fulaste balklänning!

7. Vårbal, 21:a maj.
Fram med min finaste balklänning!

Oj oj oj, all denna längtan! Vad ska jag göra av den? Vad ska jag göra av mig själv? Gaaaahh!

(Så, nu har jag gett utlopp för den lilla känslovågen. Förlåt om jag i och med detta råkade stänka ner någon mycket ointresserad liten människa, men ni får nästan skylla er själva. Det här är min blogg.)

/z.flygh

Under min cykelhjälm: en liten inblick

...
Jag och min cykelhjälm har haft ett ganska skakigt förhållande. Jag vet inte exakt hur länge vi har funnits i varandras liv. Dagen då jag fick min cykelhjälm var det inte direkt en händelse jag skrev ned i kalendern och ritade åtta pyttesmå hjärtan runt med rosa överstrykningspenna. Men även om jag inte vet precis när vi möttes så var det länge sedan. Typ mellanstadiet. Jag minns inte jättemycket från den perioden av mitt liv som cyklist, men jag använde hjälm. Det var säkert inget jag gjorde med glädje, men inte desto mindre gjorde jag det.

Tydligare minns jag när jag slutade använda hjälm. Jag gick i sjätte klass och cykelhjälm var både fult, töntigt och irriterande. Mamma och pappa skulle givetvis inte ha samtyckt till mitt avståndstagande från cykelhjälmen, så jag hade "förstånd" nog att inte rådfråga dem. Under en ganska lång period lämnade jag huset på morgonen med hjälmen i handen och cyklade till skolan med den hängande på styret. Där gjorde den ju nytta.

Tids nog slutade jag helt ta den med mig, och det ledde till en mängd diskussioner mellan mig och mina föräldrar, men de kunde ju aldrig göra mer än att dumförklara mig. De kunde inte tvinga mig, och till slut var väl alla less på samtalsämnet och hjälmen glömdes bort på hatthyllan.

Nu har jag plockat fram den igen - högst frivilligt - och satt den på huvudet. Den senaste veckan har jag inte suttit på cykeln utan hjälmen på huvudet, oavsett hur kort cykelturen har varit. Alla jag har pratat med detta om har applåderat mitt påhitt. Alla tycks vara rörande överens om att det är en genombra idé, och "man borde ju egentligen, men..."

Men man förstör frisyren.
Men man blir så svettig.
Men den är i vägen.
Men den är ful.
Men orka.

Jag instämmer i de flesta av dessa invändningar, men jag har i nuläget bestämt mig för att betala det priset, och många har frågat mig varför. Varför just nu? Mammas spontana reaktion när jag meddelade att jag tänkte börja använda cykelhjälm igen var ett oroligt: "Har du kört omkull?!". Det har jag inte gjort, åtminstone inte sedan i vintras, och det har ingenting med saken att göra egentligen. Det är andra saker som ligger till grund för min ändrade ståndpunkt i frågan.

Den senaste tiden - och då menar jag bortemot ett och ett halvt år tillbaka eller så - har jag haft det väldigt bra. Jag har haft tusen skäl att vara lycklig, nöjd och glad, och jag har verkligen uppmärksammat och känt den glädjen. Jag gör ingen hemlighet av att detta är mycket tätt sammankopplat med att jag vid ungefär samma tid upptäckte både aikidon och Norrlands nation. Lyckokurvan gick spikrakt uppåt. Men när man har mycket man älskar har man också mycket att vara rädd om, mycket att förlora.

För ett år sedan fick jag ett litet smakprov på hur det kan kännas att i en handvändning tappa taget om en stor del av det som är viktigt för en. Det var inte allvarligare än att jag bröt nyckelbenet på aikidon, men för att vara ett relativt litet ben fick dess tillkortakommande ganska stora konsekvenser för mig. Med fem dagar kvar till Vasaloppet fick jag för det första sadla om från skidåkare till åskådare och ta mig igenom en helg av smärta på flera plan. Min post som lördagsfikavärdinna på Norrlands hotades också, men jag lyckades klamra mig fast vid den, även om det var en bökig, kanske onödigt smärtsam och ineffektivt enarmad tid.

Värre var det då med aikidon, som jag sörjde ganska intensivt under det halvår jag var utestängd från den. Att inte få träna var tufft, men den riktiga ångestklumpen i bröstet bestod ändå av rädsla. Så mycket besvär och krångel som det var med operationer hit och dit, ben som rörde sig åt fel håll och spikar som inte ville stanna inne i kroppen, kändes rädslan för att aldrig mer kunna träna aikido ändå ganska välmotiverad. Det var ingen rolig tid. Flera av mina glädjeämnen höll på att rinna mig mellan fingrarna, och jag kunde inte göra något åt det.

Jag säger nu inte att en cykelhjälm skulle ha räddat mitt nyckelben och besparat mig all denna ångest - den hade med all sannolikhet bara varit väldigt mycket i vägen i den situationen. Men jag har lärt mig att uppskatta en frisk, hel och fungerande kropp. Jag har lärt mig hur mycket jag har att förlora och hur snabbt saker kan förändras, och jag har lärt mig hur hopplöst hjälplös man kan känna sig när man plötsligt tappar fotfästet i tillvaron. Om en cykelhjälm kan minska risken för att något sådant ska inträffa igen, så är det en cykelhjälm jag tänker bära med den största glädje. Det är värt det, det är så värt det. Tiotusen gånger om.

"Varför just nu?" frågar ni.
Och jag svarar: Jag har tänkt.

Det är allt.

/z.flygh

Språkhumor

Mitt språksinne slog nära nog knut på sig självt på dagens lektion i Runkunskap. Det hela mynnade ut i ett skrattanfall från min sida som jag tror att de övriga kursdeltagarna tyckte var lite omotiverat. Men icke!

Situationen var sådan att läraren (som inte är svenskfödd, utan har något östeuropeiskt ursprung och bryter en del på svenska) visade en bild på en runsten, med en engelsk översättning av runorna intill. Med i salen satt en utomstående kille - en besökande kompis till en av kursdeltagarna. Trots att han inte gick kursen tyckte läraren att han ändå skulle försöka identifiera de olika s.k. formlerna man kunde hitta i runtexten. Killen berättade då att han inte talar svenska, utan norska, men erbjöd sig göra ett försök. Han missförstod dock, och började istället översätta den engelska översättningen till norska. Hans kompis hejdade honom och sufflerade honom - på franska.

Så vi har alltså en lärare som på bruten svenska ber en kille svara på frågor om en runsvensk text översatt till engelska. Och killen svarar på norska, utifrån den hjälp hans kompis gett honom på franska.

Och det var bara jag som tyckte att det var roligt!

/z.flygh

Förbannade fjortisfasoner

Okej, Guðnjótr kände sig säkert otroligt hipp när han någon gång på vikingatiden lät resa en sten med stavlösa runor åt whatever random släkting det nu var. Jag antar att stavlösa runor var lite vikingatidens chat- och sms-språk ("Omg, d va f1 ql!!"); snabbt, enkelt och jävligt irriterande.

För er som inte vet vad stavlösa runor är för något så är det ungefär som att skala bort 90 % av de vanliga runorna så att det bara blir små streck och prickar kvar. Oläsligt, men ändå sådär jobbigt systematiskt så att man fortfarande förväntas kunna tolka dem.

Jag hoppas för min del att Guðnjótr klämde tummen under sin idiotiska fjortissten, för det lidande han utsätter mig för är då inte roligt någonstans. Och då har jag ändå haft överseende med stavningsanarkin som råder på runstenarna.

Varför skriva alls, om man inte vill bli förstådd? Hade dåtidens människor aldrig hört talas om läsarservice?!

/z.flygh