Lösryckt iakttagelse 8: Om klurighet i allmänhet och dess negativa konsekvenser i synnerhet

Man kan göra det lätt för sig. Eller så kan man låta bli.

Man kan, efter att ha tränat, vara fruktansvärt trött på alla tänkbara sätt och verkligen inte känna för att hamna i ett långdraget, påtvingat samtal med Någon som man knappt känner. Man vill lyssna på sin iPod och komma hem så snabbt som möjligt.

Man kan, när man låser upp cykeln och ser denna Någon göra detsamma (och vet att ni båda ska åt samma håll), dra ut onödigt mycket på det lilla projekt det är att knäppa på fram- och baklyset. (Så att Någon hinner cykla iväg).

Man kan känna sig lite småklurig.

Man kan också sluta känna sig småklurig när man upptäcker att man cyklar snabbare än Någon. Och istället känna sig ganska dum.

Man kan svära åt sig själv ganska många gånger där man trampar på i pensionärstakt på lagom avstånd från Någon. Nästan hela vägen hem.

Man kan konstatera att hemfärden som vanligtvis tar omkring en kvart, istället tog 25 minuter.

Och iPodens batteri dog efter de första fem.

/z.flygh