Med fjällvandring i sinnet

...
Fjällvandring.
Fjällvandring, fjällvandring, fjällvandring.

Jag medger att mitt hjärta klappar för många saker. Det känns som att varje blogginlägg jag gör handlar om ännu något litet jag älskar här i livet. Låt så vara. Här kommer en sak till.

Fjällvandring.

Hur man än ser på saken är jag ingen van fjällvandrare. Jag tillhör i allra högsta grad amatörernas och nybörjarnas skara med två ynka vandringar på meritlistan. Om jag hade lyckats ragga upp något sällskap inför förra sommaren så skulle jag sannolikt ha haft en vandring till i bagaget, men faktum kvarstår: jag vet inte riktigt vad jag håller på med. Lyckligtvis är det halva poängen.

En stor del av det jag gillar med fjällvandring är känslan av att ta sig vatten över huvudet. Drivkraften ligger mycket i utmaningen och vetskapen om att mobilen inte kommer att vara till någon större nytta när oförutsedda händelser väl inträffar - och det gör de. Då får man klara sig själv. Den dagen då jag känner att jag har allt under kontroll tror jag att jag kommer att tröttna på att fjällvandra. Det är min förhoppning att den dagen aldrig ska komma.

En annan stor anledning till att jag är så förtjust i att gå och kånka på tusen kilo packning, mil efter mil i - i bästa fall - halvskapligt väder är naturupplevelsen. Ännu har jag inte sett något som i ren skönhet kan mäta sig med fjällandskapet, och jag håller ändå ögonen öppna för jämnan. Att i sakta mak trampa fram i en dalgång, med stolta, högresta berg som tornar upp sig runt omkring en, eller att på morgonen sticka ut huvudet ur ett dåligt ventilerat tält och djupandas den renaste fjälluft... det är en känsla jag inte ens tänker försöka sätta ord på.

Allt sammantaget känner jag mig som en i allra högsta grad lyckligt lottad människa som snart ska få vandra igen. I år har jag lyckats lura med mig tre kompisar ut i vildmarken, och den 12:e juli bär det av. Tjoho!

Men varför vänta med glädjen till dess? Jag har tjuvstartat redan nu. Idag har jag roat mig kungligt med att skriva en detaljerad packlista, räkna på måltider och läsa fantastiskt eldiga forumdiskussioner på nätet om hur mycket en sopsäck egentligen väger och huruvida en eller två sopsäckar kring ryggsäckens innandöme är ett bättre alternativ än ett regnskydd över hela ryggsäcken. Lite fånigt kan man kanske tycka, men jag uppskattar passion i alla dess former. Om gramjägarna finner lycka i att hitta en lösning som minskar packningens totalvikt med tio gram så kan jag inte vara annat än glad för deras skull. Själv fokuserar jag hellre på själva upplevelsen, och den tror jag blir ungefär densamma med eller utan de tio grammen. Men vad vet jag? Jag är ju trots allt bara en amatör och entusiast.

Och jag kommer att packa fel, så mycket står klart. Jag kommer att ta med ett par sockor för lite och mat så att det blir onödigt mycket över. Det kommer att bli ett par kilon tyngre än nödvändigt, och jag kommer inte att packa optimalt vare sig utrymmesmässigt eller ergonomiskt. Jag kommer inte att slå upp tältet på det bästa stället med hänsyn till vind och vatten, och inte kommer det att gå vare sig snabbt eller smidigt.

Men jag kommer att ta mig hem.

Jag kommer att ta mig hem, och jag kommer att ha fått en upplevelse att lägga till samlingen. Jag kommer att ha lärt mig något nytt, och jag kommer att känna att det finns mer att lära och uppleva. Ännu kommer jag inte att känna att jag behärskar fjällvärlden.

Jag kommer behöva komma tillbaka nästa år igen.


/z.flygh