Livet med lunginflammation

...
Jag slår upp ögonen på morgonen. Känner efter. Känns bra. Är jag kanske frisk idag?

Jag ställer mig upp. Känner mig tungtungtung. Armarna och benen känns som skulpterade i betong och hela kroppen vill bara sjunka ihop, sjunka ned, sätta sig, var som helst, men nu genast.

Nej, inte frisk ännu.

Det är frustrerande att känna sig frisk men inte ha någon ork. Att stå upp tillräckligt länge för att hinna duscha är jobbigt. De tre trapporna upp till korridoren är en helvetesutmaning som kräver minst två fikapauser och en powernap på vägen. Ändå känner jag mig ju frisk och pigg i alla andra avseenden, möjligtvis undantaget en hosta värdig en 65-årig kedjerökare. Ligger jag i sängen eller sitter i en fåtölj blir jag genast rastlös. Jag ser kaoset omkring mig och känner en stor längtan efter att få röja upp skiten, men så fort jag reser mig blir jag närmast yr i huvudet och kommer genast på andra tankar.

Dagens stora äventyr var en promenad ner till nationen. Jag överlevde strapatsen och det var väldigt skönt att få träffa lite folk igen och bara andas lite nationsluft för första gången på evigheter. Värre var det med hemvägen. Carolinabacken är inte min vän längre.

Men lite frisk luft var ändå skönt. Jag tror att det kan vara bra att vädra ur lungorna lite.

/z.flygh