Allt som är vackert

(Tre män i neongröna overaller skottar taket på Tjuven, och jag tittar på.
Det vet de inte.)

Himmelen är en vårblå, löftesrik bakgrund till de solupplysta fasaderna på hus 10 och husen på andra sidan vägen som jag inte vet vilka de är. Ja, solen skiner. Efterlängtat. Mer än en halv vecka har gått utan att jag har sett annat än natthimlar i allsköns mörka nyanser. Och så månen då, denna silverskiva i allt det mörka som rör mig så starkt.

Det är svårt att se på när allt som är vackert rinner mellan fingrarna. Jag är alltför medveten om att jag inte bara kan linda månskenet på en tom trådrulle och lägga den i fickan att spara. Jag kan inte ta ett foto eller måla av den utan att förolämpa både månen och mig själv. Igår kväll la jag ned ett par utrivna sidor av ett kollegieblock och en bläckpenna i jackfickan, drog på mig skorna och gick ut. "Kanske, kanske", tänkte jag. "Kanske kan jag skriva månen."

Men varken papper eller penna lämnade min ficka. Jag la mig istället ned på en bänk på uteplatsen bredvid vårt hus och mötte månen ansikte mot ansikte. Jag vet hur somliga säger sig älska med hjärtat, men jag älskar med magen. Och jag vet inte om man faktiskt kan älska månen, men trycket jag kände mot mellangärdet, genom det, och ned i bänken under mig låter mig åtminstone tro det.

Det man inte kan lägga i fickan och spara får man försöka glädjas helhjärtat åt när man har det framför sig. Det gjorde jag. Till slut blev det dock för kallt och jag fick motvilligt gå in till mig igen. Men jag ser fram emot sommarens ljumma nätter. Då ska vi mötas igen.

(De tre männen i neongröna overaller skottar alltjämt taket på Tjuven.
Kanske vet de att jag tittar på.)

/z.flygh