Och jag åker ikapp med solen

Jag är uppriktigt förvånad över hur bra skidåkningen går. Okej, särskilt snabbt går det inte - på den fronten försöker jag inte ens. Men sträckorna! Min svaghet för utmaningar spelar en stor roll i detta, då jag har fått för mig att man varje dag måste åka längre än dagen innan.

Söndag - 12 km
Måndag - 37 km
Tisdag - 39 km
Onsdag - 36 km +...

Jag ska snart ut på dagens eftermiddagsrunda, och jag siktar på att få ihop 14 km till så jag kommer upp i de hägrande 50 kilometerna.

Men varifrån kommer all denna energi? För visst, benen är trötta och armarna likaså, men de blir liksom aldrig mer än just trötta. Jag är inte tröttare efter 30 km än jag var efter 3.

Det enda som begränsar mig är egentligen dagsljuset. Jag åker ikapp med solen på kvällarna. När solen har gått ner känner man sig ganska ensam ute i vildmarken, med fyra kilometer till närmaste människa. Snön är ljus och någon liten månskärva lyser trösterikt ovanför en, men det är ändå med lättnad man flyr mörkret, in på det upplysta elljusspåret - snart hemma.

Och hemma betyder varm choklad.

/z.flygh