Mitt älskade Vasalopp

Det är alltid med en tung känsla man konstaterar att väckarklockan ringer. Och nu menar jag den i mobilen, för min vanliga väckarklocka har gått ur tiden. Sannolikt på grund av omild hantering (men jag blev provocerad!). Att mobilen bryter tystnaden och sömnens sköra kapsel med just Creeds "One last breath" hjälper bara marginellt. Tunga armar, tunga ben, tunga ögonlock. När man två nätter i rad bara har sovit en och en halv respektive tre timmar, är en upplyst mobildisplay som blinkar "06.20: God morgon! Dags att vakna" närmast definitionen av dåliga nyheter.

Men det finns ljusglimtar också i de grumligaste av vatten.

Skälet till denna okristligt tidiga väckning är nämligen årets resa till Mora. På söndag går Vasaloppet av stapeln och sedan mer än tio år tillbaka är jag och mina föräldrar alltid på plats under Vasaloppshelgen. Pappa i spåret, mamma i hemslöjdsbutikerna och jag själv... alternerande mellan dem.

Förrförra året ställde jag upp i mitt första Vasalopp. Jag hade inte tränat över huvud taget - varken skidåkning eller någon annan form av motions- eller styrketräning - utan hade som målsättning att ta mig till den första kontrollen. Många ställde sig frågande till detta. Varför? Vad var poängen med det? Det kostar ändå ganska mycket pengar att anmäla sig. Och varför inte i så fall åka Tjejvasan eller något, som jag skulle kunna ta mig igenom?

Mitt svar är att jag älskar Vasaloppet. Jag har varit i Mora under Vasaloppshelgen varje år sedan jag var sju år, och stämningen i luften under dessa dagar, vasaloppsatmosfären, kan inte liknas vid något annat. Tältet där man hämtar ut nummerlappar och får gratis karameller (som på senare år dessutom är trevligt uppvärmt - en klar förbättring!), trängseln inne på Inter Sport där vallatips delas ut på röda lappar, alla människor som vandrar fram och tillbaka på gågatan i full skidmundering och med skidor och stavar i högsta hugg, den obligatoriska uppladdningspastan, speakerrösten som fyller luften, stånden med björnkorv, ullmössor, havtornsmarmelad och brända mandlar, och vasaloppslåten.

Vasaloppslåten. Denna korta lilla melodisnutt är det mäktigaste som finns. 30 sekunder i andlöshet. Den är textlös (textfri?), men handlar så uppenbart om hjältar, utmaningar, kamp och seger.

Da-da-da, da-dam-da, da-da-da-da-da, da-da-da-da, dam-da-da-da
Da-da-da, da-dam-da, da-da-da-da-da, da-da-da-da, dam-da-da-da

Da-da-da-da, da-da, da-da-da,
da-da-dam-da, da-da, da-da
Da-da-da-da, da-da, da-da-da,
dam-da-da-da, dam-da

Da-da-da, da-dam-da, da-da-da-da-da, da-da-da-da, dam-da-da-da
Da-da-da,-da-dam-da, da-da-da-da-da, da-da-da-da, dam-da-da-da
Da-da-da-da, da-dam-da

Åh, jag blir knäsvag...

Men för att återgå till vad jag pratade om: Jag älskar Vasaloppet och stämningen omkring det i Mora. Och om atmosfären vibrerar på Moras gågata, hur måste den då inte vara i spåret? Det riktiga spåret, inte Tjejvasan eller Öppet Spår, utan the real deal. Självklart var jag tvungen att ställa upp, det är mitt svar.

Och det var verkligen fantastiskt. Lite avslappnad feststämning, samtidigt lite högtidligt. Med värme och musik välkomnades man till kontrollerna med bullar och blåbärssoppa. För jag tog mig till första kontrollen. Och den andra och den tredje. I Risberg bröt jag, mer än nöjd med mina drygt 3 mil, en tredjedels Vasalopp. Jag var nog den enda som log på bussen tillbaka till Mora...

Förra året anmälde jag mig också, denna gång med en ganska hyfsad grundkondition och styrka i kroppen, och målet var att klara mig åtminstone till den fjärde kontrollen, halva loppet. Tyvärr bröt jag ju då nyckelbenet fem dagar innan Vasaloppet... I år anmälde jag mig inte, för jag tyckte att det var för mycket pengar. Nu ångrar jag mig bittert. Efter min skidvecka i Orsa Grönklitt nu senast, när åkningen gick så bra och jag aldrig tycktes kunna bli trött, började jag ana att detta hade kunnat bli ett bra år. Med lite envishet hade jag kanske till och med kunnat klara hela loppet... Den där målgången i Mora kommer nog aldrig sluta att hägra förrän jag faktiskt har upplevt den.

Men nu är jag i alla fall här. Jag sov mig igenom de 26 milen hit, så nu är jag relativt utsövd ändå. Redo att gå ut och insupa vasaloppsstämningen med alla fem sinnena.

/z.flygh