Sådana där idioter som tror att de kan fjällvandra i flippflopps

...
Först och främst är det en sak jag vill säga med eftertryck:

Det är fantastiskt att fjällvandra.

Och med det sagt är det en annan sak jag vill säga med eftertryck:

Jag är så glad att äntligen vara hemma igen!!

Jag är faktiskt så glad som man bara kan vara om man på allvar haft tvivel om huruvida man ska kunna ta sig hem över huvud taget. Punkterad oro är en glädjekälla så stor som någon. Jag har de senaste dagarna hallucinerat om och längtat efter

- en dusch
- min egen säng
- rena kläder
- torra kläder
- mat som inte är resultatet av vatten blandat med någon form av pulver
- ett hem som står där det står och inte behöver monteras ned, rullas ihop, tryckas ned i en påse och släpas runt på ryggen vart man går
- att kunna sova utan att klä på sig fyrdubbla lager kläder

Men allt detta dök upp i mitt huvud först efter att jag blivit någorlunda övertygad om att vi skulle ta oss hem. Någonstans måste man sluta oroa sig för sin egen överlevnad innan man kan börja oroa sig om sådant som rena underkläder. Det finns problem och det finns problem. Precis som att det finns smärta och smärta. Detta har årets fjällvandring understrykt för mig.

Allt började precis så fint som man kunde förvänta sig. Det är lite tungt och ovant att bära livet med sig på ryggen, och vi fick en ganska ruggig första natt i tält, men maten smakade bättre än väntat och vädret överraskade på rätt sätt. Andra dagens 22 kilometer var slitigare. Vi var beredda på det och höll modet uppe på topp, men kroppen är inte lika lättmanipulerad som humöret. Lite choklad må vara ett undermedel mot humördippar, men det hjälper inte nämnvärt mot skavsår och trasiga kroppar.

Med halvmilen kvar till Alesjaure började jag få ont i vänstra fotleden. Inte skavande ont, utan slitigt ont. De sista kilometrarna fick jag halta fram - det börjar bli en tradition för mig att halta in i Alesjaure. Det är ju alltid oroande när kroppen inte fungerar som den ska, men när man befinner sig mitt ute i vildmarken och har fem mer eller mindre tuffa vandringsdagar framför sig så känns oron liksom lite mer befogad. Jag må älska de norrländska fjällen, men för den sakens skull vill jag inte bli kvar där till tids ände.

En ruggig tältnatt senare kunde jag konstatera att foten inte tänkte bli bättre bara sådär. Jag kunde felsöka mig fram till att det var hälsenan som bråkade, men mycket mer var det inte att säga om saken. Okej, tänkte jag. Ska hälsenan bråka med mig, så kan jag lika gärna bråka tillbaka. Så vi gav oss oförtrutet av mot Tjäktja.

Men vi kom inte så långt. För visst kan man bråka med den hälsena som bråkar och halta sig fram 13 kilometer, men med 16 kilo på ryggen och knän som till att börja med inte var gjorda av det bästa av virke kändes det helt enkelt inte som en bra idé. Smärtan kom sig av att kängorna hela tiden tryckte på hälsenan, så kängorna fick helt enkelt åka av. Att gå med helt oskyddade fötter kändes dock dumt det också, så jag halade fram ett par välnötta flippfloppsandaler (som var tänkta som vadarsandaler) ur packningen och satte dem på fötterna. Mycket bättre. Med lite silvertejp som förstärkning och extraremmar satt de någorlunda problemfritt på fötterna, och vips kunde jag gå igen.

Ja, jag såg ut som en idiot. En blåst idiot från stan som inbillade sig att man kan fjällvandra i flippflopps. Men faktum är att jag väl snarast bevisade att man faktiskt kan fjällvandra i flippflopps. Jag gick ändå närmare 4,5 mil i de där flippfloppsandalerna. Och nej, det var inte bekvämt. Det gjorde ont som tusan, inte minst då just de här sandalerna är så utnötta att sulan på sina ställen inte är tjockare än omslaget på en pocketbok. Jag kände varenda sten de där 4,5 milen. Men det finns som sagt var smärta och smärta. Mina stackars fotsulor fick visserligen mer än sin beskärda del, men det var ändå långt bättre än att halta fram med trycket mot hälsenan.

Och så tog vi oss från Alesjaure till Tjäktja, och från Tjäktja till Sälka utan några större bekymmer. På kvällen i Sälka fick jag dock feber också, och sedan var jag kanske inte i mitt esse precis. Jag förlorade all energi och blotta tanken på mat gjorde mig nästan illamående. Jag utkämpade en hård kamp mot frukostgröten morgonen därpå, och att få ned den lilla portionen var nog faktiskt det svåraste på hela vandringen. Jag är nästan lite stolt.

Tack och lov då för febernedsättande värktabletter. För ett par sådana senare stod jag med ryggsäcken på ryggen och påbörjade nästa etapp. Och jag upptäckte att värktabletten också tog udden av smärtan i hälen så pass att jag kunde gå med en osnörad känga på den foten. Så fick mina fotsulor andas ut lite också. På detta sätt rörde vi oss från Sälka till Singi och från Singi till Kebnekaise.

Vid Kebnekaise var jag temperatur- och energimässigt helt återställd, även om min aptit haltade något. Dock visade det sig att inga tabletter i världen kunde övertala min hälsena att ikläda sig kängor ännu en gång för sista dagsetappen. Så jag fick avsluta vandringen i flippflopps. Det var svårare att gå i dem under trädgränsen där det hade regnat och var lerigt och halt. Jag gled på rumpan nedför ett par backar och gick ner mig i ett antal gyttjepölar, men med mantrat "Nästan framme, nästan framme..." på repeat i hjärnan kan man klaffsa sig genom mycket skit.

Sista vandringsdagen betydde också att det var vår sista chans att göra dumma saker, som att inte titta på kartan och därför vandra flera kilometer åt fel håll det första vi gör. En kul grej man kan göra. Tyvärr hade vi en båt att passa, så när vi väl hade zickzackat oss tillbaka över stenar, lera och bäckar blev det till att kötta på ordentligt. Vår vanliga hastighet låg på ungefär 3-3,5 km/h. Nu drog vi upp tempot till mer än 5 km/h och tillryggalade de kvarvarande 7 kilometrarna till båten på 1 timme och 20 minuter. Slutkörda men glada kom vi till båten med en kvarts marginal. På andra sidan belönade vi oss med varsin renburgare på LapDånalds innan vi i mycket maklig takt tog oss de sista kilometrarna till Nikkaluokta.

I Nikkaluokta fick vi sova i en säng.

Vi fick duscha.

Vi fick vila våra stackars fötter.

Men framför allt: Vi var nästan helt säkra på att vi skulle överleva.

Det är en fin känsla alla veckans dagar, men kanske lite extra skön när man har haft sina tvivel.

/z.flygh

Med fjällvandring i sinnet

...
Fjällvandring.
Fjällvandring, fjällvandring, fjällvandring.

Jag medger att mitt hjärta klappar för många saker. Det känns som att varje blogginlägg jag gör handlar om ännu något litet jag älskar här i livet. Låt så vara. Här kommer en sak till.

Fjällvandring.

Hur man än ser på saken är jag ingen van fjällvandrare. Jag tillhör i allra högsta grad amatörernas och nybörjarnas skara med två ynka vandringar på meritlistan. Om jag hade lyckats ragga upp något sällskap inför förra sommaren så skulle jag sannolikt ha haft en vandring till i bagaget, men faktum kvarstår: jag vet inte riktigt vad jag håller på med. Lyckligtvis är det halva poängen.

En stor del av det jag gillar med fjällvandring är känslan av att ta sig vatten över huvudet. Drivkraften ligger mycket i utmaningen och vetskapen om att mobilen inte kommer att vara till någon större nytta när oförutsedda händelser väl inträffar - och det gör de. Då får man klara sig själv. Den dagen då jag känner att jag har allt under kontroll tror jag att jag kommer att tröttna på att fjällvandra. Det är min förhoppning att den dagen aldrig ska komma.

En annan stor anledning till att jag är så förtjust i att gå och kånka på tusen kilo packning, mil efter mil i - i bästa fall - halvskapligt väder är naturupplevelsen. Ännu har jag inte sett något som i ren skönhet kan mäta sig med fjällandskapet, och jag håller ändå ögonen öppna för jämnan. Att i sakta mak trampa fram i en dalgång, med stolta, högresta berg som tornar upp sig runt omkring en, eller att på morgonen sticka ut huvudet ur ett dåligt ventilerat tält och djupandas den renaste fjälluft... det är en känsla jag inte ens tänker försöka sätta ord på.

Allt sammantaget känner jag mig som en i allra högsta grad lyckligt lottad människa som snart ska få vandra igen. I år har jag lyckats lura med mig tre kompisar ut i vildmarken, och den 12:e juli bär det av. Tjoho!

Men varför vänta med glädjen till dess? Jag har tjuvstartat redan nu. Idag har jag roat mig kungligt med att skriva en detaljerad packlista, räkna på måltider och läsa fantastiskt eldiga forumdiskussioner på nätet om hur mycket en sopsäck egentligen väger och huruvida en eller två sopsäckar kring ryggsäckens innandöme är ett bättre alternativ än ett regnskydd över hela ryggsäcken. Lite fånigt kan man kanske tycka, men jag uppskattar passion i alla dess former. Om gramjägarna finner lycka i att hitta en lösning som minskar packningens totalvikt med tio gram så kan jag inte vara annat än glad för deras skull. Själv fokuserar jag hellre på själva upplevelsen, och den tror jag blir ungefär densamma med eller utan de tio grammen. Men vad vet jag? Jag är ju trots allt bara en amatör och entusiast.

Och jag kommer att packa fel, så mycket står klart. Jag kommer att ta med ett par sockor för lite och mat så att det blir onödigt mycket över. Det kommer att bli ett par kilon tyngre än nödvändigt, och jag kommer inte att packa optimalt vare sig utrymmesmässigt eller ergonomiskt. Jag kommer inte att slå upp tältet på det bästa stället med hänsyn till vind och vatten, och inte kommer det att gå vare sig snabbt eller smidigt.

Men jag kommer att ta mig hem.

Jag kommer att ta mig hem, och jag kommer att ha fått en upplevelse att lägga till samlingen. Jag kommer att ha lärt mig något nytt, och jag kommer att känna att det finns mer att lära och uppleva. Ännu kommer jag inte att känna att jag behärskar fjällvärlden.

Jag kommer behöva komma tillbaka nästa år igen.


/z.flygh

Att stå mållös inför livet

...
Jag känner mig så orättvist, jävla lycklig. Det jag kallar mina "problem" är i själva verket inga problem, utan bara lite mer komplexa glädjeämnen. Vad gör man egentligen av en sådan insikt? Jag står mållös.

/z.flygh

Konsten att klättra i träd

...
Förra tisdagen bestämde vi trogna kvällsfikaanhängare oss för att återigen köra AKF (Alternativt Kvällsfika - nu när Majs café har sommarlov). Vi bestämde oss för att gå till GH och äta någon fikaliknande efterrätt. Jag hade tränat och var således redan nere på stan bärandes en mycket liten önskan - ja, rent av en antiönskan - om att cykla hem bara för att vända om och åka ner igen.

Så jag beslöt mig för att vänta, och Amelie föreslog att jag skulle rita ett träd under tiden. Då detta kändes mer som hennes konstform än som min bestämde jag mig för att istället skriva en dikt om ett träd. Det här är resultatet.

Jag tror att den handlar om livets alldeles för många, fantastiska möjligheter. Kanske handlar den också om ett träd. Vad vet jag?

Konsten att klättra i träd

Svårigheten ligger i att välja ett träd,
eller kanske i att välja bort ett annat.
Med så många träd att klättra upp i:
tänk så många utsikter att se!
Om jag så klättrar tills dagen ger vika
och solen rinner av sin himmel
ska jag ändå alltid se framför mig
den krona jag också ville sitta i.

Sådant är trädklättrarens dilemma.
Att välja träd
och välja bort.

/z.flygh

Hej Mamma!

...
Då det har kommit till min kännedom att du numera vet att min blogg existerar och således kan tänkas läsa den då och då skulle jag vilja klargöra en sak:

Allt du läser är inte sant.

Som du mycket väl vet går Internet och lögner hand i hand. Inget är vad det ser ut att vara, och man kan inte lita på något. Om du läser något här som inte tycks överensstämma med den på alla plan exemplariska uppfostran du har givit mig, så är det du läser sannolikt en lögn.

Som du självklart vet går jag aldrig och lägger mig senare än halv tio om kvällarna. Efter klockan åtta förflyttar jag mig inte utomhus om jag inte har sällskap av minst två kompisar eller en vuxen (40+).

Jag är noggrann med att äta tre fullvärdiga måltider om dagen - samtliga enligt tallriksmodellen - och jag har aldrig druckit alkohol.

Jag ägnar minst två timmar om dagen åt mina studier, och det med största fokus då jag vet att det är min plikt som studiestödsberättigad student och att min utbildning är det viktigaste just nu.

Jag tillbringar inte särskilt mycket tid på nationen egentligen, och om jag skulle börja få misstankar om att mitt engagemang där på något litet sätt kunde gå ut över min sömn, mina studier eller mina annars så goda matvanor så skulle jag givetvis genast dra ned på det.

Med det sagt: Välkommen till min blogg, Mamma!
Ha gärna en nypa salt till hands.

/z.flygh

När bloggen sviker

...
Jag har hittat en rolig statistikfunktion. Tydligen kan man se vilka sökningar på google som har lett random människor till den här bloggen. Några av mina favoriter är:

"sömnstudier"

"hjärnan på en geting"

"hur vet man vart bilen börjar och slutar" (?!)

"vasaloppslåten"

"var slutar enkelriktat gata"

"nu använder även mamma cykelhjälm"

Gemensamt för samtliga är att personerna nog inte fann några svar på min blogg. Det är ju tråkigt att inse att folk hittar hit och blir besvikna, men jag bedriver inga sömnstudier förutom mina egna mycket ovetenskapliga experiment av typen "Hur lite kan man sova innan man ska upp och jobba?" eller "Vad händer om man sover ett dygn i sträck?". Jag kan heller inte dela med mig av några gedigna kunskaper om trafikregler - körkortslös som jag är - och getinganatomi är inte ett ämne jag har satt mig in i.

De stackare som förgäves kommer hit i jakt på vasaloppslåten känner jag stort medlidande med. Jag har själv vridit mig trehundra varv på skrivbordsstolen under mina försök att få tag på den som musikfil. Jag har till slut lyckats hitta den, men det tog ett tag.

Mamman med cykelhjälm kan jag inte annat än applådera, men den som undrar hur han ska veta var bilen börjar och slutar har antagligen så pass stora problem att det krävs mer än en blogg för att lösa dem.

Men: Statistik är roligt.

/z.flygh

Dit benen bar mig en sommarnatt

...
Jag är ett fan av det spontana och impulsiva. Jag tror på att bejaka plötsliga infall så långt det bara är möjligt. Nu i natt slog det mig att jag har fått alldeles för mycket sömn på sistone. Mitt huvud var överallt och ingenstans - åtminstone ingenstans i närheten av sömnens kvarter. Det var på tok för varmt för att ens göra ett försök till att sluta ögonen och mitt öppna fönster förslog inte alls. Jag ville mest krypa ut genom fönstret hela jag.

Det infallet bejakade jag inte.

Dock fick jag för mig att gå ut genom dörren klockan kvart över ett och ta en promenad. Det var underbart svalt och jag strosade i sakta mak bortåt Ekeby till. På vägen hittade jag en igelkott som förskräckt flydde in i en häck. En svart katt korsade vägen framför mig, men det gjorde mig ingenting. Jag var lite för lycklig för att tro på olycka i någon form över huvud taget, och definitivt inte i form av en katt en natt som denna. I mötet mellan två cykelvägar några minuter senare såg jag en hare sitta och vifta på öronen. Han skuttade spänstigt bortåt kolonilotterna till.

Jag gick planlöst men målinriktat, med siktet inställt på Eriksbergsbacken och bänken högst upp på kullen. Jag brukar sällan promenera för mig själv, men de gånger jag har gjort det är det där jag har hamnat. Himmelen stor och lågt sittande, och utsikten min egen. Hade jag fått önska något så hade det varit långbyxor. Myggorna saknade grundläggande förståelse för den personliga sfären och var lite väl närgångna, men jag orkade inte bry mig särskilt mycket. Jag mådde lite för bra där och då.

På vägen tillbaka hittade jag mängder med prästkragar, hundkex, vitmåra och några gula blommor jag inte har blivit presenterad för och således inte kan namnet på. Jag plockade en nattbukett. Mitt i ett hav av prästkragar råkade jag skrämma upp en stackars hare som satt mindre än en meter ifrån mig. Vi skrämde varandra, får jag väl lov att säga. Kanske var det samma hare som jag hade sett tidigare, eller möjligtvis hans kompis. Jag hann inte fråga.

Två timmar efter mitt spontana beslut att gå ut och insupa natten kom jag hem igen. Med frisk luft i lungorna, en blombukett i ett vattenglas på köksbordet och några nya vänner kan jag nu gå och lägga mig. Så nöjd.





/z.flygh