På tur i Jämtlandsfjällen

En minut över midnatt lämnade tåget Uppsala med siktet inställt på Enafors. Att vi var med ombord var på många sätt rena turen. Sannolikheten för att vi alla fyra skulle lyckas hitta en gemensam lucka i sommarschemat var aldrig särskilt stor. Men det gick.

Med det förra fjälläventyret i mycket suddigt minne (detta en förutsättning för att det alls skulle bli något i år) satt vi alla fyra där i vår liggvagnskupé. Den enda påminnelsen om fjolårets plågor och dödsångest var de nya häliläggen i mina kängor. Luften var tung av förväntan. Vi var på väg mot ett nytt fjälläventyr. Visserligen med ett mycket tajt tidsschema, men vi var på väg. Det skulle bli av.

Vi klev av tåget i Enafors med regnställen i högsta hugg. Både väderprognoser, föräldrar och horoskop utlovade fyra dagars härlig vandring med ihållande regn - och vi var förberedda. Men i Enafors regnade det inte. När vi steg av bussen vid Storulvån kunde vi konstatera att det inte regnade där heller. Mina nyinköpta regnbyxor fick faktiskt ligga kvar längst ner i packningen hela vandringen och gjorde störst nytta som huvudkudde om nätterna.

Vi kastade oss genast ut på stigen mot Blåhammaren. Sträckan var inte lång, bara 12 kilometer, men det var mycket uppför och kroppen behöver trots allt några kilometer för att vänja sig vid den plötsliga viktökning som ryggsäcken innebär. När vi kom in i det blev det dock en behaglig sträcka, en lagom mjukstart på vandringen. Höjdpunkten var vadet vid Ulvåtjärn. Det är alltid lika roligt att stoppa tio svettiga tår i nära nollgradigt vatten. Och framför allt att se andra göra det.

Ju högre upp vi kom desto tätare blev dimman, och denna dimma var det närmaste regn vi kom under vandringen. Den var som ett lätt regn som inte föll från himlen utan snarast låg och väntade i luften. Ganska uppfriskande mot ett par hettande kinder. Men dimman var bara kul fram till dess att vi insåg att den gjorde att vi kunde glömma allt vad storslagna utsikter heter. Ja, vilka utsikter som helst egentligen. Vi hade hört mycket om utsikten runt Blåhammaren, men när vi väl var där var allt inlindat i gråvitt dis. Marken var snötäckt och den vita snön smälte ihop med den vita himlen. Stod man stilla omslöts man av en fullständig, vit tystnad.

Blåhammarens fjällstation tornade upp sig bara meter ifrån oss just som vi frågade oss hur mycket längre bort den kunde ligga. Inte långt efter att vi betalat för att tälta vid stationen svek oss modet. Den råa, fuktiga kylan avskräckte från tältande och vi gick  tillbaka till receptionen och bad fåraktigt att få lägga till de slantar som saknades för att vi skulle få sova inne. Som student kan man sova riktigt billigt på fjällstationerna och dessutom få frukost på morgonen på köpet. Detta var ett av de bästa beslut vi fattade.

Frukosten på Blåhammaren var en stor buffé av läckerheter. Högst tronade de nybakade, varma småbröden med lingon på, men allt var gott och maten lade sig till rätta i magen så som den bara kan göra på hungriga fjällvandrare. Med en magstatus som låg farligt nära matkoma gav vi oss av mot Sylarna, en 19 kilometer lång vandring i lera varvat med fjällvärldens motsvarighet till motorväg. Här och var låg snön kvar och många vattendrag fick vi korsa på föga förtroendeingivande snöbroar. Vid ett tillfälle klev både Amelie och Agnes rakt igenom en av dessa och Amelie fick till följd av detta erfara hur det är att göra "sälen" med fjällvandringsryggsäck. Vi skrattade och fotograferade som de goda vänner vi är.

 Dimman lämnade vi bakom oss, men molntäcket gav inte vika en tum. En välkommen kyla höll oss sällskap hela vägen till Sylarna, ändå var det med blossande kinder och blanka ögon vi steg in på fjällstationen. En mysglad kille gav oss saft och bragokex i receptionen. Vi köpte varsin glass och ett eget paket bragokex och kände in stället. Den mysglada killen hade rekommenderat den vedeldade bastun, så vi hade förstås inget annat val än att prova på denna. Ännu ett bra beslut.

Under natten kom regnet, men det finns en inte så liten mysfaktor i att ligga i ett tält när det regnar och blåser utanför så några klagomål hördes åtminstone inte från något av våra tält. På morgonen hade regnet upphört och väl utsövd kunde jag konstatera att min nya sovsäck (kärleksfullt döpt till Larven) skött sig utmärkt. Att slippa frysa när man sover är en lyx jag nog måste vänja mig vid nu.

När vi tog ner tältet flög Amelies innertält plötsligt iväg - lyckligtvis åt rätt håll. Tjugo meter bort kunde hon fånga in det igen, men hade det blåst åt motsatt håll så hade tältet blåst ner i älven. Det hade inte varit optimalt, så att säga.

Sylarnas fjällstation blev allt mindre bakom oss när vi på yrvakna ben kämpade oss uppför Herrklumpen på vägen mot Helags. Vår längsta sträcka på omkring 21 kilometer försvårades betydligt av den stora mängden vatten (en direkt följd av den stora mängden snö) i bäckar och vattendrag. Bäckar som nog i vanliga fall knappt fuktar kängorna var nu knädjupa forsar. Vid ett par tillfällen tvingades vi gå någon kilometer uppströms för att leta efter mer lämpliga vadställen. När vi slutligen nådde Helags var vi fyra trötta men glada fjällvandrare. Att himlen började spricka upp gjorde inte humöret sämre.

När vi stack ut huvudena ur tälten nästa morgon var himlen klarblå och solen sken. Vi hade alla sovit som små smultron och fötterna hade återhämtat sig någorlunda. Tårnas sista protester tystades med en halv rulle plåstertejp, solskyddskrämen togs fram och efter varsin portion havregrynsgröt packade vi tält och ryggsäckar för vandringens sista sträcka.

13 kilometer fin, nedåtsluttande stig till Kläppen. Rena barnleken ju. Traditionsenligt började vi dock den sista vandringsdagen med att gå ett par kilometer åt fel håll. Bara för att göra det lite spännande. Detta gav oss ett par bonuskilometer i träskmark innan vi lyckades leta oss tillbaka till rätt stig. Fjällvandring blir vad man gör den till, helt klart.

Det blev en härlig vandringsdag i solsken med rödbrända ansikten som resultat, trots solskyddskrämen. Vi tog lunchpaus strax ovanför trädgränsen, för att sedan kunna gasa på sista biten ner genom myggtrakterna. Och gasade gjorde vi. I en liten fikastuga som hette Kesuboden gick vi in och köpte glass och lingondricka. Och andades. Glassen gav oss de sista krafter vi behövde för att knata resten av vägen till Kläppens parkeringsplats. Där ringde vi Ljungdalens taxi som skulle ta oss sista biten ner till Ljungdalen. En vit bil med den käcka texten "Ljungdalens taxi - Mer än bara taxi" dök upp inom kort, men mannen som körde den var den minst käcka man jag någonsin mött (och jag har mött många kärva norrlänningar). Det visade sig att denna taxi inte var en skorpa mer än bara taxi. I fullständig tystnad transporterades vi från Kläppens parkering till Ljungdalens camping, och de enda ord vår chaufför yttrade var "Nej, det går inte" som svar på min fråga om huruvida man kunde betala med kort. Han sa varken hej eller hejdå.

Ljungdalens camping försökte inte ens påstå att de var "mer än bara camping". Vi möttes av en öde liten byggnad med en lapp på dörren där det stod att man kunde ringa ett telefonnummer, eller bara slå upp sitt tält och vänta, så skulle någon komma tids nog. Campingplatsen skröt dock med att de hade "alla bekvämligheter". Med detta åsyftades toaletter, duschar, ett kök med spis och diskho (fast utan köksutrustning) och en platt-tv. Å fan.

Efter att ha duschat och slagit upp tälten gick vi in till "centrum", det vill säga att vi följde den enda asfalterade vägen tills vi kom fram till ett ICA. Vi var på jakt efter dels en mataffär och dels en pizzeria och hittade både ock. Dessvärre hade ICA-butiken stängt klockan 18 och pizzerian hade inte öppet alls på onsdagar. Vi följde då en annan skylt som utlovade hamburgare om vi följde en grusväg 100 meter i uppförsbacke. När vi kom fram visade det sig att de också hade stängt klockan 18. Utsvultna snubblade vi då istället in på Helags Wärdshus och frågade - inte utan desperation i rösten - om de hade mat. Det hade de.

Vi valde alla renburgaren, och ingen blev besviken. En fantastisk skapelse både till utseendet och till smaken och våra ekande tomma magar blidkades och fylldes. En kopp kaffe och en liten kaka på det så var vi redo att ge hela Ljungdalen högsta betyg enbart för denna måltid.

När vi kröp ner i sovsäckarna denna den sista natten var det med belåtenhet och mättnad. Inte bara magen var tillfredsställd, utan hela kroppen och sinnet. Vandringslängtan är stillad för den här gången. Det blev en fin vandring, lagom på många sätt. Våra kroppar fick förbli hela och mådde överlag riktigt bra hela vägen. Det finns inget att klaga på. Utom möjligtvis att det dröjer ett år till nästa gång vi får frottera oss med berg och fjällbäckar igen.

/z.flygh