Sömnstudie för oupptagna människor

Nå, detta har varit ett par intressanta dygn... Eller kanske inte direkt intressanta, mer som om man först har kastat en blick på något och sållat bort det ointressanta, för att sedan av något oförklarligt skäl (tristess?) plockat upp det igen och nosat fram det mest intressanta av det ointressanta. Andra sorteringen, så att säga.

Vad jag fann i andra sorteringen var resultatet av en sömnstudie jag har genomfört. Jag kallar det en sömnstudie, trots att jag lika gärna (och möjligtvis en aning mer korrekt) skulle kunna kalla det en "genom grav försummelse åt helvete vrickad dygnsrytm". Detta dels för att det förstnämnda har en snäppet mer positiv klang, men framför allt för att det går snabbare att skriva.

Jag är praktisk på så sätt.

Vad jag gjorde, eller råkade göra, var att jag i förrgår natt (tror jag. Det är av vissa skäl - förklarliga den här gången - lite grumligt) gick och la mig klockan 04 på natten. Det var inget konstigt i sig, det är ungefär vid den tiden min inre klocka vill att jag går och lägger mig när den får bestämma (läs: för det mesta). Men sedan sov jag. Och sov. Och sov och sov och sov. Jag vaknade ett par gånger, fullt utvilad, men kunde inte riktigt motivera mig själv till att lämna sängen. Så jag somnade om. Om och om igen. När jag slutligen vaknade ordentligt - som ett resultat av att någon antingen spelade trumpet väldigt, väldigt illa, eller flyttade runt otaliga möbler på våningen ovanför - var klockan 21.

17 timmars sömn. Det måste väl ändå vara latmaskarnas motsvarighet till ett maraton? Och lustigt nog var effekterna ungefär desamma. Missförstå mig för Guds skull inte - jag skulle inte kunna leva med mig själv (<- ironi där). Jag har aldrig och kommer aldrig ens överväga att ställa upp i ett maraton, men om jag rent hypotetiskt skulle överväga saken, få en knäpp och tänka: "Ja, varför inte? Det kan bli kul.", anmäla mig, faktiskt dyka upp samt genom uppvisande av några hittills mycket väl dolda superkrafter ta mig igenom loppet, så antar jag att jag efteråt skulle må ungefär som efter mitt sömnmaraton. Kraftlös. Matt. Ironiskt nog dödstrött. Blytung kropp. Kortslutning på hjärnkontoret. Det enda som saknades var träningsvärk för att jag skulle ha övervägt möjligheten att jag faktiskt hade sprungit ett maraton i sömnen.

Att ta sig ut till köket var tungt. Att laga gröt var en pärs. Jag stod stilla i flera sekunder åt gången och försökte komma på vad det egentligen är för ingredienser i en portion havregrynsgröt. Och var hade vi decilitermåtten nu igen? Jag höll på att krossa en av våra så charmigt udda tallrikar när jag lyfte den ur mikron men halvvägs ner upptäckte att jag inte hade styrka nog i min högerarm för att hålla i en grötfylld tallrik. Diskandet av denna tallrik vill jag inte ens tala om.

Jag tog mig igenom många tröga timmar av detta innan energin sakta började sippra tillbaka in i mig. Nu har det gått 27 timmar sedan jag vaknade efter min lilla sömnstudie och jag har gått tillbaka till mitt vanliga jag. Ännu har jag inte känt något behov av att sova, men jag tänkte nog natta mig själv snart i alla fall.

Om inte annat har detta varit en spännande upplevelse som klargjort för mig att ju-mer-desto-bättre-regeln åtminstone inte bör tillämpas i sömnfrågor.

/z.flygh