Minnesruna: R.I.P. Roger

Idag drog min murgröna Roger sin sista suck. Det var väntat och något av en lättnad, då det har varit en utdragen sista kamp ända sedan jag slutade vattna honom för omkring en månad sedan. Det kanske låter grymt, ja, rentav omänskligt, men jag ser det som ett riktigt beslut. Jag ska här försöka förklara varför. Jag vet inte om Roger har några anhöriga kvar i livet, men om ni finns därute så hoppas jag att ni förlåter mig för att jag har tagit mig friheten att på egen hand fatta detta beslut. Jag tror att det var vad Roger ville, innerst inne.

Jag och Roger har inte känt varandra särskilt länge, och det var ett skakigt förhållande medan det varade. Vi träffades på IKEA, helt oplanerat. Jag fattade genast tycke för just honom (inte för att skryta, men jag hade en del att välja mellan), och det visade sig snart att han inte hade någonstans att bo. Jag tog då med honom hem till en vän som lovade att han skulle få vara inneboende hos henne ett par dagar. Några dagar senare kom jag och hälsade på, och hur det nu än gick till så följde han med mig hem på kvällen.

Vi flyttade ihop, och som så många nya par hade vi många idylliska bilder av hur vårt förhållande skulle utvecklas. Hur vi femtio år senare fortfarande skulle hålla ihop och vara precis lika förtjusta i varandra. Hur vi skulle ha satt nya små skott till världen och drivit upp dem. Hur vi skulle vara varandras bästa vänner och dela allt.

Men verkligheten hinner ifatt också de mest entusiastiska av drömmare, och mitt och Rogers liv tillsammans blev inte allt det vi hade trott att det skulle bli. Det fanns stunder då vi båda var helt tillfreds med tillvaron och lyckliga, javisst, men alltför ofta var det inte så. Jag kan bara redogöra för min syn på saken och den är förstås högst subjektiv och färgad av de starka känslor som alltid är inblandade i situationer av det här slaget. Men som jag såg det tycktes Roger aldrig bli riktigt nöjd. Vad jag än gav honom så var det antingen för mycket eller för lite, och den sortens missnöje tär ju alltid på en relation. Jag säger inte att jag inte har min del i skulden, jag gjorde säkert ofta fel - på grund av tanklöshet, lathet eller ren okunskap - men hur det än kom sig blev stunderna av glädje och belåtenhet färre och färre.

Roger började må dåligt. Om det bara berodde på problemen vi drogs med eller om det låg andra saker bakom kan jag idag bara spekulera i, men för var dag som gick såg han mer och mer vissen ut. Jag gjorde vad jag kunde för honom, gav honom vad jag kunde, men inget hjälpte. Det är svårt när man känner att man inte riktigt räcker till. Jag kunde i någon mån förlänga tiden han hade kvar att leva, men annars bara se på medan han tynade bort.

Jag vet inte om det var smärtsamt för honom. Han lät mig aldrig tro det, men så var han heller aldrig en att klaga. Ville man veta något om hans inre tillstånd så fick man försöka läsa sig till det av hans yttre. Han var tapper på så vis. Mot slutet talade åtminstone hans yttre om smärta, och det var så jag fattade beslutet att avsluta den livsuppehållande bahandlingen och låta honom somna in.

Han var stark också mot slutet, och kämpade tappert och väl in i det sista. Idag har vi sagt farväl. Tomrummet efter honom - allt det han var och hade kunnat bli - talar med sin storlek om hans storhet. Må han leva lummig och grön någon annanstans. Lycklig.

/ z.flygh

Frankensteins cykel

Pappor är bra att ha ibland. Hur mycket de än muttrar om din inkompetens när du ber dem laga en punka på cykeln, så ställer de sig ändå lydigt och mekar åt dig. Jag skulle nog kunna fixa det själv (helt bakom flötet är jag inte) men om någon annan kan göra jobbet på en sjundedel av tiden det skulle ta för mig - varför svettas? Pappa knotade faktiskt ovanligt lite den här gången när jag bad honom komma och hämta oss. Jag tror att han såg det som en chans att få hem mig, om så bara för ett par timmar.

Det var sannerligen länge sedan jag var hemma senast. Uppemot tre veckor, tror jag. När jag först flyttade hemifrån trodde jag att jag nog skulle komma hem varje helg eller så, om så bara för att äta gratis. Verkligheten blev en helt annan. Jag har knappt tid att tänka på mina föräldrar, än mindre besöka dem. Och då bor vi ändå i samma stad. Det är för märkligt...

Men det är mysigt när man kommer hem i alla fall. Saker och ting är sig lika - på gott och ont. Det är en bestående trygghet. Och nu var det dessutom en riktigt fin höstdag, så solen värmde på ryggen där jag stod och betraktade en pappa in action på garageuppfarten. Punkan lokaliserades och lagades på ett kick. Han kan vara effektiv när han vill, min pappa.

Och varför inte utnyttja tillfället? "Ehm, jo pappa... min ringklocka fungerar ju inte heller...". Tio minuter senare har han fiskat fram mammas gamla cykel från garagevinden, knyckt hennes ringklocka och opererat fast den på min cykel. "Toppen pappa! Och förresten... reflexen på bakhjulet föll av i förrgår...". Strax har han plundrat mammas cykel igen, och vips så har jag en ny reflex (nåväl, bättre begaganad då). Jag höll på att få mammas ena pedal också, då halva min har fallit bort (ja, jag vet inte vad jag gör med min cykel...), men de visade sig inte vara kompatibla.

Oh well, cykeln känns ändå som pånyttfödd. På mammas gamla cykels bekostnad förstås. Det är lite av en Frankensteins cykel jag rullar omkring på nu. Ihopsatt av gamla likdelar... Men unik och vacker.

/z.flygh

Svek & Hämnd

Dramatik och stora känslor hör inte bara hemma i operor och på film, nej vi har dem lite till mans* också i vardagen. Vi uppmärksammar dem inte alltid, men nog finns de där. Som nu, då jag har exempel på de riktiga tungviktarna Svek och Hämnd.

Sveket står min cykel för. Den har givit upp. Lagt av. Luften har gått ur den. Det sista bokstavligt. Punktering är ett svek så stort som något. Jag menar, jag litar ju på min cykel. Jag litar på att den ska ta mig dit jag vill, när jag vill. Om den då plötsligt en dag står där med ett bakdäck platt som ett trött bananskal och inte vill ta mig någonstans - är det då inte ett svek, så säg? Den svek mitt förtroende.

Ett inte helt ovanligt svar på Sveket är ju Hämnden, om vi nu tänker klassiskt drama. I det här fallet står jag för hämnden. Jag har nämligen totalt ignorerat min cykels invändningar och cyklat på den i alla fall. Det tar helt enkelt alldeles för lång tid att förflytta sig i stan utan den, och tid har jag inget överflöd av direkt. Denna misshandel har inte skett utan protester från cykelns sida - både ljudliga och kännbara sådana - men nöden har ingen lag.

Imorgon ska sista akten gå av stapeln, och temat är tänkt att bli Försoning. Jag och pappa ska helt enkelt ägna oss åt lite cykelvård. Om det kommer in någon parterapi i bilden eller om det räcker så återstår att se. Men vi kan nog hur som helst vänta oss ett lyckligt slut.

Applåd...

Och ridå!

(* "lite till mans" - en gammal genitivform som levt kvar från den tid då vi i svenskan fortfarande hade flera olika kasus. Prepositionen till styrde genitiv, vilket ger oss formen mans (precis som i "en mans stortå", där genitivet uttrycker ägande). Detsamma gäller fraser som "ute till havs" eller "gå till sängs**".)

(** "gå till sängs" - ska jag göra nu. ^^)

/z.flygh

Flaskpost från en tyst jävel

Tystnaden är ensam, så ensam. När människorna omkring dig bygger broar med ord, står du där på din ö och inser att du inte har några verktyg med dig. Isolerad. Du kan inte nå ut till någon. Andra kan närma sig dig, men du kan inte ta emot dem med den värme du helst skulle vilja visa dem. Ingen stannar. Alla ger upp.

Bestulen på rösten blir du ensam med dina tankar. Och du kan ge dig den på att du kommer att tänka mer än någonsin. Utan utlopp bildas sakta en ocean av frågor och insikter inom dig, och allt eftersom ytan rör sig uppför väggarna kommer du att klättra på dessa väggar. Du vill mer och mer dela med dig av dessa tankar till omvärlden - men det finns ingen mynning, ingen nödutgång. Se frustrationen födas.

Och varje gång du möter någon där du går, uppfylld av din egen tystnad, kommer du att vilja förklara dig. Förklara varför du är så otrevlig och tillbakadragen att du inte ens svarar på tilltal. (Och helst vill du göra det innan du blir stämplad som "en tyst jävel" bara för att du inte lyckas hälsa i tvättstugan.) Men när du kommit på en passande gest som förklarar allt och lite till, har de redan ryckt på axlarna, vänt ryggen till och är på väg bort. Kvar står du med din gest och en ensamhet stor som Atlanten.

Och du kan inte ens ringa din mamma.

/z.flygh

Och...

... lite värme i magen. Det är något bra, tror jag.

/z.flygh

Omprioriteringar

Det är fantastiskt att gå och lägga sig på kvällen efter en lång dag och känna att varenda beslut man har fattat den dagen har varit ett bra sådant. Jag hade en sådan dag igår.

Och även om dagen slutade med vissa febermisstankar och ett huvud som inte var helt synkat med kroppen, så var det ett avslut lika fint som något - och en tydlig bekräftelse på att det var helt rätt att avstå från aikidon till fördel för städningen av en toalett på Norrlands. Om jag tidigare hade haft några tvivel.

/z.flygh

Så kan det gå när det inte går som man tänkt sig

Hur kommer det sig att jag så pass ofta går från att inte över huvud taget planera att gå till Norrlands, till att vara där hela dagar? Det kan till exempel gå till så här:

Jag har inte en tanke på att gå till Norrlands. Jag tänker plugga hela dagen. Det borde jag verkligen göra.

...

CM ringde. Hon behöver någon som kan jobba mellan 9.00 och 14.00. Okej då, det är ju bara några timmar. Jag kommer ju ändå inte att plugga hela dagen.

...

Klockan är 14.00, men det är massor av folk vid kassan och diskberget växer... Jag kan ju inte gå nu. Jag stannar tills det har lugnat ner sig.

...

Det är fortfarande fullt upp. Och ganska roligt. Och egentligen borde jag ju passa på att baka något till Lördagsfikat när jag ändå är här.

...

Jag hann visst inte baka, och nu är det bara stängningen kvar. Det går i alla fall snabbt.

...

Hm, det här skulle kunna gå snabbt om en rengjorde spisen, en skurade golvet och en diskade. Men... nog är det roligare om alla tre rengör spisen samtidigt, diskar samtidigt och om en skurar golvet medan de andra tittar på?

...

Nu var det färdigt. Ojdå, 21.00? Heh...

Men det var nog ett av de roligaste slutstäden jag varit med om. Lite urspårat, på det bra sättet. Problemet är nu att jag kommer att få svårt att läsa kurslitteraturen i tid till seminariet imorgon. Inte minst för att jag ännu inte har fått tag i den. Ändå finns det inte en fiber i min kropp som ångrar sig. Det är så här jag vill leva mitt liv just nu. Så jag kan bara vara nöjd.

/z.flygh