Lösryckt iakttagelse 9: Massor av clementiner. Verkligen jättemånga.

Livet skämmer bort mig. Till tusen. Med fantastiska föräldrar, de bästa tänkbara vännerna, en hel och fungerande kropp som låter mig göra vad jag vill - träna aikido, dansa folkdans, knåda degar, åka pulka, göra snöänglar, simma, cykla fort och omkull, resa mig och skratta.

Jag är bortskämd med ett entusiastiskt och optimistiskt sinnelag - vilket är något så värdefullt som botemedlet mot alla livets motgångar - och med ett cynisk-ironiskt sinnelag när det optimistiska då och då åker på utlandssemester.

Jag är bortskämd med kärleken till levande ljus, yakiniku och clementiner och med möjligheten att umgås intimt med föremålen för min kärlek närhelst jag vill. Jag är bortskämd med förmågan att sjunga högt av glädje när jag känner för det, och med förnuft nog att låta bli i närheten av andra människor.

Jag har pengar nog att äta mig mätt, och därutöver tillräckligt för att hålla mig varm och slippa klä mig i säckväv, samt för att täcka obehagliga överraskningsutgifter, som till exempel den där monsterfakturan på 620 spänn som var resultatet av kombinationen ny mobil + bristande kunskaper om densamma... Och jag är tack och lov bortskämd med förmågan att lära mig av mina misstag. Allra senast fjärde gången jag gör dem...

Men framför allt är jag bortskämd med blotta insikten att livet ger mig långt fler söta clementiner än det ger mig sura citroner.


Och citronerna kan man ha till fisk. Det är jättegott.

/z.flygh

Nattlig utrymning

Jag vaknade av att någon borrade i mitt huvud. Åtminstone var det så det kändes. Jag tänkte att nu har min väckarklocka fullständigt förlorat förståndet och börjat gå bärsärkagång. Desperat överföll jag den, men utan att lyckas få tyst på eländet och till slut slängde jag in den under sängen (?). Ungefär då vaknade mitt förnuft, möjligen något fördröjt av det ihärdiga borrandet mot mina hörselgångar, och jag insåg att detta mäkta obehagliga surroundljud omöjligt kunde komma från det en millimeter i diameter stora högtalarhålet i min väckarklocka.

Aha. Brandlarmet.

Som i trans rullade jag ur sängen, drog på mig ett par byxor, fleecetröja, jacka, skor och vantar. Avtrubbad som man är när man har upplevt cirka 720 utlösta brandlarm, varav inte ett enda har varit i skarpt läge, finns det ju inte med på kartan att det faktiskt skulle vara frågan om en riktig brand. Man går ut för att slippa borren mot huvudet.

I korridoren mötte jag mina lika yrvakna grannar, någon drar på sig en jacka över morgonrocken och kliver i ett par gummistövlar, någon annan tipsar om att ta på sig en halsduk. Vi traskar snällt nedför trapporna och ut i den kalla nattluften. Där samlas snart folk från husets alla våningar - ingens nattsömn skall skonas.

Ja, vad var egentligen klockan?
- Typ 4.
- Yesss...

Så kommer efter ett tag en generad kille ut ur huset, och det står snart klart att det är honom vi har att tacka för denna nattliga spontanutflykt. Han hade kokat ägg, och glömt dem på plattan. Ägg? Hur tusan lyckas man med det? Till att börja med måste ju allt vatten koka bort, först därefter kan man börja bränna dem. Och det finns ju en timer på spisen, vad hade han den på? 28 timmar?

Men, det var bara att snällt - lite halvstudsande för att hålla värmen - vänta på att någon skulle komma och stänga av larmet. Först kom en polisbil, sedan en till. Därefter en brandbil. Efter en halvtimme och en och annan förfrysen tå kunde vi gå in igen. Hela trapphuset luktade brända ägg, och till och med vår korridor. Trots att det var i korridoren under oss äggkillen bodde.

Jaja.

Ett snabbt godnatt, och sedan raskt ned under lakanen igen. Okej. Nu vet vi i alla fall att brandlarmet fungerar.

/z.flygh

Allt som är vackert

(Tre män i neongröna overaller skottar taket på Tjuven, och jag tittar på.
Det vet de inte.)

Himmelen är en vårblå, löftesrik bakgrund till de solupplysta fasaderna på hus 10 och husen på andra sidan vägen som jag inte vet vilka de är. Ja, solen skiner. Efterlängtat. Mer än en halv vecka har gått utan att jag har sett annat än natthimlar i allsköns mörka nyanser. Och så månen då, denna silverskiva i allt det mörka som rör mig så starkt.

Det är svårt att se på när allt som är vackert rinner mellan fingrarna. Jag är alltför medveten om att jag inte bara kan linda månskenet på en tom trådrulle och lägga den i fickan att spara. Jag kan inte ta ett foto eller måla av den utan att förolämpa både månen och mig själv. Igår kväll la jag ned ett par utrivna sidor av ett kollegieblock och en bläckpenna i jackfickan, drog på mig skorna och gick ut. "Kanske, kanske", tänkte jag. "Kanske kan jag skriva månen."

Men varken papper eller penna lämnade min ficka. Jag la mig istället ned på en bänk på uteplatsen bredvid vårt hus och mötte månen ansikte mot ansikte. Jag vet hur somliga säger sig älska med hjärtat, men jag älskar med magen. Och jag vet inte om man faktiskt kan älska månen, men trycket jag kände mot mellangärdet, genom det, och ned i bänken under mig låter mig åtminstone tro det.

Det man inte kan lägga i fickan och spara får man försöka glädjas helhjärtat åt när man har det framför sig. Det gjorde jag. Till slut blev det dock för kallt och jag fick motvilligt gå in till mig igen. Men jag ser fram emot sommarens ljumma nätter. Då ska vi mötas igen.

(De tre männen i neongröna overaller skottar alltjämt taket på Tjuven.
Kanske vet de att jag tittar på.)

/z.flygh

Någon annanstans

Jag känner basen i golvet, eller i taket.
Kanske inifrån mig själv.
Och jag undrar varför jag inte längre kan se några stjärnor
när jag tittar ut genom mitt fönster.
Ljuset från taklampan är inte tillräckligt,
aldrig blir det tillräckligt.

Jag har stora mängder grönt tyg i en byrålåda,
men ingenting att göra av det.
Se där.

Jag ser
kaos närma sig, känner igen honom,
men lyfter inte ett finger.
Det är inte ett välkomnande,
det är en stillastående flykt.
Jag har lämnat min kropp,
lämnat den på rälsen,
handlingsförlamad.
Jag är någon annanstans.

/z.flygh

Responsibility...?

This object, known as the "computer", is a tool to be used either for Good or for Evil. Studying is Good. Facebook is Evil. So is "blogging-just-to-have-an-excuse-not-to-study". Or rather, "blogging-just-to-pretend-to-have-an-excuse-not-to-study". Blogging is, after all, not that much of an excuse.

But then again: why make excuses? And to whom? Until I figure that out I might as well stop making them. Otherwise I will soon face the problem of having nowhere to put them. My room isn't that big. Actually, I would call this "planning ahead", which is generally considered a responsible way of living. Which makes me... well, responsible. Go figure.

But regarding Good and Evil, and me being here when I really should be... well, here, but definitely not doing what I'm currently doing... Dearest friends and random people: have no fear! I have yet to settle down in the shadows of the Dark Side. I just go there for tiny breaks and the occasional sightseeing. It's quite a big step from posting status updates on the Dark Side to actually joining it. Like, maybe I would (at least theoretically) scribble something on the wall of a public bathroom, but I assure you that I am far from calling it my home. (Though thinking about it, sizewise it probably wouldn't make much of a difference...)

And why, you might ask, am I writing this in English? Well, do I need an excuse? I told you, this is me being responsible.

/z.flygh

Kärleksförklaring

Kära, älskade.

Jag tror på det här med att tala om för folk hur viktiga de är för en, det är en bra princip. Och varför skulle det vara annorlunda med dig? Du har alltid funnits där för mig, sedan den dag vi såg på varandra, nickade gillande och tänkte: "Ja. Det här blir bra."

Du är min kompanjon i vått och torrt, i ur och skur. Du bär mig när jag inte orkar gå, du skyndar med mig när jag har bråttom. Tillsammans trotsar vi kyla och snöyra, vi kämpar oss fram på dåligt plogade vägar, slirar, flåsar, vinglar i takt. Du väntar troget på mig när jag är borta - jag kan alltid lita på att du står kvar där jag lämnade dig. Såvida inte någon annan skulle förstå hur fantastisk du är och försöka våldföra sig på dig, förstås. Men jag vet att du aldrig skulle lämna mig frivilligt.

Självklart kan vi alla ha dåliga dagar. Något går snett, saker fungerar inte som de ska - men det är aldrig med flit. Alla gör vi så gott vi kan, vi fungerar så gott vi kan, och dagarna då du har funnits där för mig har i antal långt överträffat dem då du har svikit. Och om du har varit nere för räkning mer än de flesta andra så har du också rest dig upp fler gånger. Du är stark på så sätt.

Varje skråma, varje protes bär vittne om din tapperhet. Utan dem skulle du inte vara den du är. Min högt älskade Frankensteins cykel.

Kärlek.

/z.flygh

Det låg sorg på granen

Jag har upptäckt att jag älskar de gamla klassiker vi får läsa på litteraturkursen, så det är mig en stor sorg att jag aldrig hinner läsa klart någon av dem. Nu är det väl närmare tio romaner som jag väldigt gärna vill plöja igenom i dess helhet, men som jag har tvingats lämna halvägs för att ge mig i kast med nästa litterära verk på listan. Lite frustrerande.

Det finns mycket som är vackert.

"Han går till klockargården, väcker klockaren, för ut honom halvklädd och halvnaken och säger, att han ska skjuta på björnen, som smyger omkring utanför Fabers vedskjul.
- Om du skjuter den björnen, så ger han dig nog sin syster, säger han, för då blir du med ens en ärad man. Det är ingen vanlig björn, den där, och de bästa män i landet skulle hålla det för en heder att fälla den.
Och han sätter i hans hand sin egen bössa, laddad med kula av silver och klockmalm, stöpt i ett kyrktorn en torsdagskväll vid nytändning, och han kan inte låta bli att darra av avund, därför att en annan än han ska få skjuta den stora skogskonungen, den gamla björnen i Gurlita klätt.
Klockaren siktar, Gud hjälpe oss, siktar, som om han skulle ämna fälla den stora björnen, eljest Karlavagnen kallad, som högt uppe på himlen går i krets om polstjärnan, och inte en å släta marken vandrande björn, och skottet går av med en knall, som höres ända upp till Gurlita klätt.
Men hur han än har siktat, faller björnen. Det är så, när man skjuter med silverkula. Man träffar björnen i hjärtat, även om man siktar på Karlavagnen."

- Selma Lagerlöf, Gösta Berlings saga

"Good artists exists simply in what they make, and consequently are perfectly uninteresting in what they are. A great poet, a really great poet, is the most unpoetical of all creatures. But inferior poets are absolutely fascinating. The worse their rhymes are, the more picturesque they look. The mere fact of having published a book of second-rate sonnets makes a man quite irresistable. He lives the poetry that he cannot write. The others write the poetry that they dare not realize."

- Oscar Wilde, The Picture of Dorian Gray

"Munken och nunnan svor inför Gud sina kyskhetslöften och barnskelettet hittades under hundraåriga rosenträd av senare tiders människor.
Moralen är en grym Gud."

- Moa Martinson, Kvinnor och äppelträd

"Frosten går fram och dödar mycket, men det som ska leva skonar den."

- Moa Martinson, Kvinnor och äppelträd

"Martin gick och grät. Varför han grät glömde han sedan eftersom åren gingo, men det låg sorg på granen och gölen teg väl utan spår av fåglar, och så fanns det något i världen som aldrig skulle komma tillbaka."

- Harry Martinson, Nässlorna blomma

/ z.flygh