Jag är fan en hjälte

Om ingen annan stannar upp för ett ögonblick i sitt liv och betraktar dig för att utbrista att fy fan vad bra du är (med utropstecken), då är man så illa tvungen att göra det själv. Någon måste ju. Och det är det som det här inlägget kommer att handla om. Så om ni lider av allergi mot något av det nedanstående - tag varning.

Innehållsdeklaration: Stolthet, svordomar (i förstärkande syfte), aromämnen. Kan innehålla spår av självgodhet.

För jag vet att jag kanske bryter mot ett par sociala konventioner här, det är trots allt inte helt okej att berömma sig själv. Det är andras jobb. Vi ger beröm och komplimanger åt dem och i gengäld får vi beröm och komplimanger tillbaka. Så fungerar det. Själva ska vi helst låta belysa våra egna prestationer med en kritisk spotlight. Med extra bonuspoäng för humor.

- "Gud, jag ser ut som en tvångsrakad kråka."
- "Nej, vad snackar du om. Du är ju skitsnygg!"

Men regelbrott eller inte, idag har jag fan gjort mig förtjänt av en eloge från mig själv, till mig själv. Jag har stått och jobbat sju och en halv timme i en getingsvärm. Getingsvärm. Bara ordet får en ångest- och obehagsvåg att resa sig upp på bakbenen i min mage.

Egentligen har det väl varit en fascinerande upplevelse. Det är alltid spännande att konfronteras med gränserna  för vad man är kapabel att göra. Nästintill outhärdligt, i det här fallet, men på ett sätt fortfarande spännande. För jag härdade ut. Jag sa inte upp mig och lade benen på ryggen. Jag stod och sålde kaffe i en getingsvärm. Och när kunderna bad om kanelbullar så gav jag dem kanelbullar. Trots att tjugotalet getingar slagit läger i korgen med kanelbullar och av allt att döma var helt inställda på att behålla sin nyfunna egendom för sig själva. Kunderna fick sina bullar. Så jävla bra är jag.

Det är fascinerande när man kan ta ett steg tillbaka och betrakta sitt eget beteende halvt utifrån. Vad jag har gjort idag ligger egentligen långt, lååångt ifrån vad jag någonsin skulle kunna förvänta mig av mig själv. Enda anledningen till att jag tog mig igenom dagen utan att förlora vare sig jobbet eller förståndet är att min fobiska rädsla mötte ett jämlikt motstånd. De sociala konventionerna, igen.

Det är inte okej att skrika högt och springa sin väg när man står i kassan på ett café. Det är helt enkelt oacceptabelt. Det är inte professionellt. Så gör man inte. Sociala konventioner har i och för sig aldrig tidigare hindrat mig från att störta hals över huvud från ett middagsbord eller kasta mig ner under bänkarna i ett klassrum och panikartat sicksackkrypa mellan folks ben i flykt mot dörren (true story).

Men det är lite annorlunda med ett jobb, särskilt ett serviceyrke. Man kan inte vägra kunderna bullar bara för att man personligen skulle föredra att inte komma nära dem. Man kan inte kasta sig ner på golvet och kvida. Kraven och pressen på dig att du ska vara trevlig, korrekt och tjänstvillig är så mycket större. Tillräckligt stora, uppenbarligen, för att jag ska välja att stå kvar i en getingsvärm hellre än att fly. Ofattbart, egentligen.

Okej, det är inte som att jag på något magiskt vis har blivit oberörd av getingarnas närvaro i mitt liv. Efter ett pass som detta är jag ungefär lika slut som om jag hade jobbat tre pass direkt efter varandra. Jag känner mig ofta tvungen att förklara vissa konstigheter i mitt beteende för kunderna. Och jag skulle önska att de ville sluta stänga in getingar i glas och flaskor på uteserveringen. Det är ett problem jag inte är rustad för att angripa. Nej, oberörd är jag inte, men jag är där. Jag är där, jag står kvar, och för det är jag jävligt stolt.

Ja, en dag som denna är jag fan en riktig hjälte.

/z.flygh