Kärleksförklaring

Kära, älskade.

Jag tror på det här med att tala om för folk hur viktiga de är för en, det är en bra princip. Och varför skulle det vara annorlunda med dig? Du har alltid funnits där för mig, sedan den dag vi såg på varandra, nickade gillande och tänkte: "Ja. Det här blir bra."

Du är min kompanjon i vått och torrt, i ur och skur. Du bär mig när jag inte orkar gå, du skyndar med mig när jag har bråttom. Tillsammans trotsar vi kyla och snöyra, vi kämpar oss fram på dåligt plogade vägar, slirar, flåsar, vinglar i takt. Du väntar troget på mig när jag är borta - jag kan alltid lita på att du står kvar där jag lämnade dig. Såvida inte någon annan skulle förstå hur fantastisk du är och försöka våldföra sig på dig, förstås. Men jag vet att du aldrig skulle lämna mig frivilligt.

Självklart kan vi alla ha dåliga dagar. Något går snett, saker fungerar inte som de ska - men det är aldrig med flit. Alla gör vi så gott vi kan, vi fungerar så gott vi kan, och dagarna då du har funnits där för mig har i antal långt överträffat dem då du har svikit. Och om du har varit nere för räkning mer än de flesta andra så har du också rest dig upp fler gånger. Du är stark på så sätt.

Varje skråma, varje protes bär vittne om din tapperhet. Utan dem skulle du inte vara den du är. Min högt älskade Frankensteins cykel.

Kärlek.

/z.flygh

Det låg sorg på granen

Jag har upptäckt att jag älskar de gamla klassiker vi får läsa på litteraturkursen, så det är mig en stor sorg att jag aldrig hinner läsa klart någon av dem. Nu är det väl närmare tio romaner som jag väldigt gärna vill plöja igenom i dess helhet, men som jag har tvingats lämna halvägs för att ge mig i kast med nästa litterära verk på listan. Lite frustrerande.

Det finns mycket som är vackert.

"Han går till klockargården, väcker klockaren, för ut honom halvklädd och halvnaken och säger, att han ska skjuta på björnen, som smyger omkring utanför Fabers vedskjul.
- Om du skjuter den björnen, så ger han dig nog sin syster, säger han, för då blir du med ens en ärad man. Det är ingen vanlig björn, den där, och de bästa män i landet skulle hålla det för en heder att fälla den.
Och han sätter i hans hand sin egen bössa, laddad med kula av silver och klockmalm, stöpt i ett kyrktorn en torsdagskväll vid nytändning, och han kan inte låta bli att darra av avund, därför att en annan än han ska få skjuta den stora skogskonungen, den gamla björnen i Gurlita klätt.
Klockaren siktar, Gud hjälpe oss, siktar, som om han skulle ämna fälla den stora björnen, eljest Karlavagnen kallad, som högt uppe på himlen går i krets om polstjärnan, och inte en å släta marken vandrande björn, och skottet går av med en knall, som höres ända upp till Gurlita klätt.
Men hur han än har siktat, faller björnen. Det är så, när man skjuter med silverkula. Man träffar björnen i hjärtat, även om man siktar på Karlavagnen."

- Selma Lagerlöf, Gösta Berlings saga

"Good artists exists simply in what they make, and consequently are perfectly uninteresting in what they are. A great poet, a really great poet, is the most unpoetical of all creatures. But inferior poets are absolutely fascinating. The worse their rhymes are, the more picturesque they look. The mere fact of having published a book of second-rate sonnets makes a man quite irresistable. He lives the poetry that he cannot write. The others write the poetry that they dare not realize."

- Oscar Wilde, The Picture of Dorian Gray

"Munken och nunnan svor inför Gud sina kyskhetslöften och barnskelettet hittades under hundraåriga rosenträd av senare tiders människor.
Moralen är en grym Gud."

- Moa Martinson, Kvinnor och äppelträd

"Frosten går fram och dödar mycket, men det som ska leva skonar den."

- Moa Martinson, Kvinnor och äppelträd

"Martin gick och grät. Varför han grät glömde han sedan eftersom åren gingo, men det låg sorg på granen och gölen teg väl utan spår av fåglar, och så fanns det något i världen som aldrig skulle komma tillbaka."

- Harry Martinson, Nässlorna blomma

/ z.flygh

En exklusiv inblick i min pluggverkstad

- Okej! Jag har en 1000 ord lång text om realismen och romantiken att skriva till imorgon. Det kommer vara så jävla skönt när det här är gjort, så nu kör vi!

(...)

- ... Jag ska bara ta en clementin först. (Skala, skala, skala, skala...)

(...)

- ... Okej! Var var jag? ... Hm, ingenstans... Jaja, NU kör vi!

(...)

- ... Vänta, en clementin till... (Skala, skala, skala, skala...)

(...)

- ... Nu så! Realismen... hm... ja...

(...)

- ... Bara en till! (Skala, skala, skala, skala...)

(...)

- ... Real...

(...)

- ... Det här går ju inget vidare.

(...)

- ... Ha! Jag skulle kunna skriva ett blogginlägg om det här!

(...)

/z.flygh

En kasse med omtanke

... Och angående små, okomplicerade glädjeämnen:

Idag kom familjen på besök till mig. För första gången, om man inte räknar några tjugosekunders in-och-ut som besök. Anledningen var en sen, men inte desto mindre uppskattad, födelsedagsuppvaktning. Jag bjöd på Tårta-på-tårta och kaffe, och de bjöd på presenter.

... Vilket för mig tillbaka till glädje. Jag tror att mammas present gick lite på temat "håll Zandra vid liv i en vecka åtminstone". Jag fick en papperskasse med ett hembakt bröd, en påse med Mammas Kanelbullar (!), två päron, sex morötter, en tomat, en liter apelsinjuice, tre vitaminshots, två Actimelyoghurtar och en chokladbit. Och eftersom jag är som jag är så blev jag nästan barnsligt glad för denna kasse med omtanke.

Och den kommer att behövas. Veckan jag har framför mig ger mig kalla kårar... Till stor del är det mitt eget fel - "som man bäddar får man ligga", ni vet - men jag kan också delvis skylla det på jobbiga tings förmåga att bunta ihop sig och anfalla samtidigt från olika håll. Det smartaste i en sådan situation är antagligen att prioritera, typ offra huvudet för att skydda stortån, och så vidare. Men det är svårt i det här fallet, för jag vill helst behålla både huvudet och alla tio tår. Jag är väl girig eller något...

Annars brukar jag vara ganska bra på att prioritera. Eller, bra och bra... För mig är prioriteringar ingenting man gör med rationellt tänkande. Jag bestämmer inte hur jag ska prioritera, jag upptäcker hur jag prioriterar. Listan ser ut ungefär såhär:

1. Norrlands - jobb/socialt
2. Aikido
3. Kompisar
4. Studier
5. Familj

Det betyder förstås inte att till exempel aikidon är viktigare för mig än mina kompisar. Det betyder bara att jag prioriterar så till vardags. Om en kompis vill ta en fika eller en promenad en kväll då jag ska på aikido så säger jag att jag inte kan. Självklart skulle jag kunna hoppa över aikidon och ta en promenad, men det är inte så jag prioriterar. Handlar det om en födelsedagsfest eller en kompis som verkligen behöver prata prioriterar jag förstås annorlunda, men generellt går aikidon före där.

Norrlands däremot går oftast före aikidon. Om jag behövs tackar jag ja till jobbpass som krockar med aikidon, och är det personalfest eller landskap så prioriterar jag det. För ett halvår sedan skulle jag inte ha gjort det, så där någonstans emellan har jag alltså prioritetat om. Jag har inte satt mig ned med penna och papper och försökt komma underfund med vilket som egentligen är viktigast för mig - det har skett helt och hållet undermedvetet, utan att jag har reflekterat över det.

Studier är lägre prioriterat än kompisar. För det mesta. Är det tentavecka så handlar jag kanske annorlunda, men generellt är det så. Vill en kompis ses och ta en fika när jag egentligen borde plugga så fikar jag. Med mer eller mindre dåligt samvete... Däremot skulle jag inte åka hem och hälsa på mamma och pappa om jag kände att den lilla pluggdjävulen stod och ryckte mig uppfordrande i ärmen.

Mitt problem den här veckan är att sakerna inte håller sig riktigt på sina platser i rangordningen. Norrlands ropar på mig med bal imorgon kväll, jobb tisdag kväll (då aikidon alltså får stryka på foten) och jobb onsdag kväll. Plugget klättrar uppåt då det är hemtentavecka, plus att jag ska hålla i en litteraturdiskussion i klassen på tisdag. Aikidon på torsdag har jag egentligen inte tid med, men eftersom graderingen närmar sig med stormsteg vill jag inte missa både tisdags- och torsdagspasset...

Som sagt var: mammas vitaminstinna kasse kan nog behövas en vecka som denna...

/z.flygh

Tiokronorsglädje!

Man ska glädja sig åt det lilla, har jag hört. Jag har aldrig haft särskilt svårt för det heller; ofta tycker jag att det rentav är lättare att glädja sig åt de små sakerna i livet än de stora.

Stort är komplicerat. Stort är mångfacetterat. Stort är sällan utan konsekvenser av både det positiva och det negativa slaget. Smått, däremot, lämnar sällan några djupare spår i livet. Smått kan bringa glädje som inte släpar nya bekymmer i kölvattnet. Smått kan man glädja sig åt och sedan sätta punkt.

För somliga människor tar dygnet slut någon gång vid 22-23. Låt oss kalla dem Smarta Människor. De går och lägger sig där någonstans och får en lång, härlig nattsömn. Jag tror att man mår bra av att vara en Smart Människa.

Mindre Smarta Människor skulle gärna vilja vara Smarta Människor men förmår inte planera fullt så smart att de kan gå och lägga sig tidigt. Därför tar deras dygn inte slut förrän tidigast runt 03. Det är sådana Mindre Smarta Människor som klockan 23.00 kan komma på att de måste baka bröd. Genast.

Jag är en Mindre Smart Människa - surprise! - och fick just denna tanke, vid just denna tid på dygnet. Min baka-bröd-klockan-elva-på-kvällen-plan höll dock på att grusas ganska snabbt när jag uppdagade en viss brist på jäst och mjölk. Det är i sig inget konstigt då min kylskåpshylla i allmänhet brukar präglas av bristvaror snarare än av matvaror, men det var inte desto mindre en käpp i hjulet.

Vilken tur då, tänkte jag, att kära gamla Folkes livs finns, med

"Stans bästa öppettider! Öppet alla dagar till 23.31!"

Men vad de flesta inte vet är att det ovanstående bara är den förkortade versionen av deras marknadsföring. I sin helhet lyder den:

"Stans bästa öppettider! Öppet alla dagar till 23.31, utom när du verkligen behöver köpa jäst och mjölk efter 23.00, för just den dagen stänger vi redan 18.00! Haha!"

Där stod jag alltså utanför en väldigt låst ICA-dörr och svor över den affär jag upphöjt till skyarna bara minuten tidigare. Så jag satte min tillit till ICA Väst istället, och denna förträffliga butik svek mig inte.

23.15 svepte jag in, ryckte åt mig min jäst och min mjölk, och svepte vidare till kassan. Där var det slutsvept. Killen före mig i kön var långsam. Det vete tusan vad han sysslade med - kanske hade han glömt koden till sitt kort eller något - men lång tid tog det. Så lång tid att killen i kassan nog tyckte lite synd om mig där jag stod med min jäst och min mjölk. Han tog dem i alla fall från rullbandet, gav dem till mig och sa: "Dem bjuder vi på".

Glädje!

Okej, det var inga stora pengar det handlade om - det hade väl gått på en tia eller så, allt som allt. Men jag tycker att det var väldigt fint av honom ändå. Själva handlingen gjorde mig gladare än pengarna jag sparade på det...

Men nu ska denna Mindre Smarta Människa baka sitt bröd och sedan sussa.

(Med risk för att råka somna i degen).

/z.flygh

Födelsedagsreflektioner

Födelsedagar är något annat nu än när man var liten.

Istället för att väckas av föräldrarnas tappra försök till skönsång, vaknar man till väckarklockans ljuva toner.

Istället för att börja dagen med varm choklad och två ostmackor i sängen gör man det med en förhatlig (om än sådär jobbigt, vuxet nödvändig) tvättid mellan 7 och 9.

Istället för grattis-på-födelsedagen-kramar från föräldrarna får man ett grattis-på-födelsedagen-sms från mamma.

...

Men min facebooksida översållas av gratulationer från vänner och min basilika blommar - så något måste jag ha gjort rätt här i livet.

/z.flygh

Ett snöhelvete

Snö. Fem minuters snudd på barnslig förtjusning följd av fem timmars idogt demonstrerande av ett överraskande välutrustat svordomsordförråd.

Visst; snö är jätteroligt när du sitter i en föreläsningssal och läraren är det enda som konkurrerar med den om din uppmärksamhet. Allt är relativt, så att säga. Men när du sedan ska gräva fram cykeln ur en snabbt uppkommen snödriva och cykla nedför Carolinabacken i motvind...

... och snön piskar mot de svidande kinderna...

... och du har glömt halsduken hemma...

... så snön letar sig in i jackan genom en förarglig glipa vid halsen...
... och glasögonen blir mer som en ögonbindel...
... och du hittar inte cykelbanorna längre...
... och du kör in i både två och tre välkamouflerade trottoarkanter...
... och skorna läcker...
... och vantarna blir dyvåta...
... och håret blir blött och bestämmer sig för att freestyla...
... och dagens upplägg är sådant att man måste cykla kors och tvärs över stan ett antal gånger...

... ja, då är man böjd att artigt (om än lätt sammanbitet) säga: "Tack, men det är bra nu."

/z.flygh